Jag brukar alltid göra ett litet bokslut på årets sista dag, så även i år. Årets listor ser ut så här:

Negativa saker (in random order):

- Ekonomiska problem

- Sjukdom, både för mig och barnen

- Pluggat för mycket

- Jobbat för mycket

- Problem med boendet

- Bilen rasade och jag fick till sist skrota den

- Har varit sliten, trött och inte haft den tid och ork jag velat ha för barnen

- Har inte haft tid att träffa mina vänner i den omfattning jag skulle önska

- Blev osams med exet

- Förlorade min extended family

- Har varit hemskt jagad

- Hade några dåliga dejter

- Hade ingen ledighet på semestern

- Halkade efter med studierna

- Kraschade och blev sjukskriven

- Känslan av rotlöshet har varit större än någonsin.

Positiva saker (in random order):

- Jag har varit jagad. Någon har velat ha mig i sitt liv.

- Träffade Peter.

- Fick nya vänner och återknöt kontakten med några gamla.

-  Har fått mycket stöd av vänner och min adjunkt.

- Någon visade mig kärlek.

- Vänner som ställt upp för mig i alla lägen.

- Fick plats på utbildning i Uppsala.

- Fick lägenhet i Uppsala.

- Jag lever än och har inte gett upp.

- Mina barn.

- Jag fick jobb.

- Jag har lärt mig otroligt mycket.

- Jag har utvecklats som människa.

Ja, i grova drag är det väl så året har sett ut. De negativa sakerna överstiger de positiva i antal, men i grund och botten väger de positiva sakerna oerhört mycket tyngre. Den känsla jag bär med mig efter det här året är ändå att det varit mestadels negativt, och att jag är glad att det nu strax är över. Nästa år kan bara bli bättre.

Som det känns just nu, så kommer jag möta det nya året vid midnatt med lugn och tillförsikt. Jag har många saker att se fram emot. Säkerligen kommer även det nya året bära med sig tråkigheter, men jag hoppas att nästa års lista över negativa händelser kommer vara avsevärt mycket kortare, och att den positiva listan kommer vara avsevärt mycket längre. Jag hoppas även att de överraskningar som det nya året har på lut, mestadels kommer vara glada överraskningar.

Nej, kära vänner, det är dags att komma igång ordentligt här. Jag har mycket att göra idag om jag med gott samvete ska kunna sätta mig med The Stand ikväll, som jag hade tänkt. Ha en bra dag, en underbar nyårsafton och ett riktigt gott, nytt år! :)

Klockan är alldeles för mycket, och jag borde ha sovit för länge sedan. Istället har jag sett filmen "The Perfect Storm", om svärdfiskebåten Andrea Gail, och hennes besättning om 6 man som alla försvinner till havs den 28. oktober 1991, i det som klassas som "den perfekta stormen".

Andrea Gail fångas mellan tre olika stormcentrum, och filmen har många scener som verkligen visar (tycker jag) vilken kraft hav och vindar kan ha. Kanske beror det på att jag vuxit upp vid havet själv, bland fiskare. Jag kan nästan känna hur det känns att kastas omkring som en vante på däck, dels av stormbyarna, dels av de kraftiga vattenkaskaderna, och dels av att havet rullar och plötsligt försvinner under båten, får den att bara falla. Jag kan höra motoren skrika när man drar upp hastigheten till max för att klättra uppför en våg, som stiger brant upp rakt framför båten, som en enorm vägg av vatten som döljer de mörka molnen ovanför. Och jag kan formligen känna hur det känns när insikten kommer om att det är över, och du vet att du kommer dö i vattenmassorna. Kanske beror även det på att jag växt upp vid havet. Jag har känt många fiskare som har dött där ute. Jag har haft många tillfällen att tänka på och fundera över hur det måste kännas.

Det enda jag inte tycker är riktigt autentiskt, är slutet. När kaptenen på Hannah Boden håller tal vid minnesgudstjänsten i kyrkan, och hon börjar prata om att det inte finns någon grav att gå till. Jag har aldrig hört en fiskare resonera på det sättet. För dem är det en del av livet att vissa av dem dör i förtid där ute. "Havet ger och havet tar" säger de. De som havet tar, har sin grav där ute, inte mer med det än så. Men det är en bra film ändå.

Nu är det dags att sova. Den sista dagen på året har börjat, och i morgon kommer jag göra mitt slutgiltiga bokslut över året som varit, som jag brukar. Jag ska även plugga en del, och börja dra lite mera riktlinjer för hur jag ska gå till väga med flytten i februari. Har hört mig för lite, och har ordnat med släp och har, som det ser ut just nu iaf, även hjälp att bära i Uppsala. Jag har även ordnat med förvaring av cyklar och sådant som jag inte kan knyckla in i lägenheten där nere. Så lite har jag fått gjort iaf. 

En annan sak jag ska göra, om jag ids och hinner, är att städa upp i en del apps på Facebook, som retar mig. Ibland får jag requests från vänner som skickat något via olika dejtingapps, och klickar man på dem (vilket jag gör ibland, eftersom det är en kompis som skickat nåt) så får man upp ett meddelande i sin newsfeed som säger att jag har skickat en flirt eller dylikt. Jag kan inte hjälpa det, men sånt där retar gallfeber på mig. Jag har väl för fan inte skickat en flirt till nån! Grrr. Det borde inte störa mig, det är ju bara fåniga applikationer, men det gör det. Det där är ett känsligt kapitel för mig. Jag vill inte att det ska stå i min newsfeed att jag flirtar till höger och vänster, när jag inte ägnar mig åt sådant. Så jag raderar dem så fort de dyker upp. Jävla skitapps. Ska gå igenom dem i morgon, eller när jag nu hinner, och se om jag kan blockera alla såna applikationer.

Sova var det. 22 timmar kvar av det här året. Tack och lov för det.

Hembakat bröd, kokta ägg, varm choklad med grädde...levande ljus, en film i dvd'n och stickningen för handen...Life ain't half bad :)

(I so need a new camera...).

Idag har jag varit utanför dörren. Två gånger. I kylan. Bara en sån sak. Trots att det inte blåser, så har de åtta minusgraderna vi haft idag känts mera som 28 minusgrader. Brrrrr!

Åkte iaf ut och handlade lite förnödenheter idag. Eller ja...stearinljus, diskborste och knappar kanske inte räknas som förnödenheter iofs. Men ändå. Tog även en sväng på Barnens Hus, i ett nytt försök att hitta något Spindelmannen-relaterat i födelsedagspresent åt yngsta sonen. Har tidigare varit dit och tittat på deras Spindelmannen-dräkter, men de fanns tyvärr bara i storlekarna 1-3 år, och 6-10 år. Minstingen, som fyller 3, är stor för åldern, så minsta storleken går bort direkt, och den stora blir alldeles för stor. Jag beslöt att satsa på en leksak istället, men fann att det var väldigt tunnsått med sådant nu för tiden. Väggdekorationer, sänglampor och pistoler som sköt nåt gegg som skulle likna spindelnät fanns det, men i övrigt hade de enbart én enda leksak där det faktiskt ingick en Spindelman. Det fick bli den, trots att jag tyckte priset var lite smått hutlöst. 199 kr för en liten leksak som bestod av en batteridriven bil och en Spindelmannen-figur. Man kan ju tycka att batterierna borde ingå då åtminstone.

Nåja, jag har iaf fått fixat födelsedagspresenter åt gossen, det är huvudsaken. Ska bara sy i knapparna i hans tröja, och sedan slå in den och leksaken. Alvin-filmen är för länge sedan inslagen. Tror nog gossen blir riktigt nöjd med sina presenter, faktiskt. Nu ska jag bara lista ut hur jag kan få till en Spindelmannen-tårta också, för det tror jag han skulle gilla. Får inventera mina karamell-färger, och se om det finns nåt rött och blått kvar. Svart ska jag ha iaf, om den inte torkat.

Idag mår jag ganska bra. Inser även att jag inte har mått sådär himla bra på ett tag, nu när man känner skillnaden. Dock har jag dragits med en envis huvudvärk det senaste dygnet, vilket är lite irriterande. Spänningar i nacken och axlarna...får jämt det när jag inte mår riktigt hundra. En massage skulle helt klart sitta fint nu. Lär nog inte bli så mycket pluggande ikväll heller, utan jag ska försöka få spänningarna att släppa istället och komma i säng i vettig tid, så att jag är pigg i morgon. Har lovat mig själv filmkväll i morgon kväll (fick mitt filmpaket idag), men förutsättningen är att jag pluggar under dagen. Disciplin, för bövelen!  I morgon ska IT-kursen avslutas, och hör sen!

I övrigt blir det en lugn och stillsam nyårsafton. Skulle ha varit iväg på bröllop, men kommer avstå från det. Inga raketer blir det heller, ety jag inte är alldeles förtjust i dylika saker. Fina att titta på, men fulla folk som håller på med explosiva saker har jag synnerligen dåliga erfarenheter av, så jag brukar undvika att befinna mig i närheten av folk som skjuter upp raketer numera. 

Idag fick jag brev om att jag är antagen till Kandidatprogrammet i retorisk och litterär kommunikation. Visst låter det fancy? Om jag nu blir kvar i Uppsala (man kan ju aldrig så noga veta med mig) och går klart den utbildningen, så kommer jag alltså ha en...hm...vad blir det? Fil.kand? Nåt sånt iaf. En fil.kand i litterär kommunikation. Vilket i praktiken innebär att jag är certifierad skribent - haha! Jag kan även jobba på t.ex bokförlag.

Men det finns även andra möjligheter. T.ex möjligheten att studera klart samma eller liknande kandidatprogram på annan ort. Jag skulle rent hypotetiskt kunnat ha tittat lite snabbt på vad som finns för möjligheter på den punkten. Inget planerat, just keeping my options open, you know. Någon form av kandidatexamen lär det nog bli iaf...vill gärna ha en utbildning att luta mig mot sen, när jag nu påbörjat hela det här studieprojektet.

I övrigt är det inte mycket att rapportera från min kant. Har bokat in en fika med min favoritbusschaufför/trubadur framöver, och han hade vänligheten att poängtera att han inte hade några baktankar med det. Sånt uppskattar jag. Vi har aldrig varit annat än vänner, men har oftast bara setts ute på stan och så, så att han kommer hem till mig blir ju ett steg vidare, så att säga. Så det kändes bra att han sa sådär. Inte för att jag var orolig innan heller, för jag känner honom inte som den sortens kille, men det är ändå bra att ha det uttalat, tycker jag. Han är lyckligt gift på sin kant, och jag är...ja, jag vet inte riktigt vad jag är egentligen. Nån sorts semisingel-men-dejtar-någon-och-är-inte-intresserad-av-andra. Typ. Jag brukar kalla mig ensamstående istället för singel iaf, för säger jag att jag är singel, så verkar det bara som jag är tillgänglig. Och det är jag inte. Multitasking i all ära, men att dejta mer än én åt gången gör jag inte. Även om nu det nu är långt emellan de där dejterna.

Nä, pojkar och flickor, nu ska jag umgås med äldsta sonen och min stickning en stund, och klura på varför i hela friden jag inte kan få wep-nyckeln att fungera på hans DS. Eller rättare sagt varför jag inte kan få hans DS att kommunicera med routern, till trots för korrekt wep-nyckel. 

Be well, och kramas i trafiken! :)

Äsch då, jag kan inte somna. Av någon anledning tycks jag vara för trött och slut för att kunna somna, hur orimligt det nu än må låta.

Jag har ändrat mitt efternamn på två siter på nätet. Att byta efternamn är något jag tänkt mycket på under det dryga år som gått, och jag har sedan tidigt i våras haft två olika alternativ att välja på. Ett helt nybildat, och det efternamn jag föddes med.

Under hösten har jag lutat allt mer åt det namn jag föddes med, av olika skäl. Det har för all del varit förknippad med en hel del obehagliga saker, men jag har bit för bit bearbetat dem, tills jag idag inte längre känner likadant inför efternamnet som sådant. Jag har ändock inte riktigt kommit dithän att jag varit 100% övertygad om att jag skulle välja det namnet.

Så, inatt, fick jag infallet att ändra till det efternamnet på dessa två siter. Liksom se det svart på vitt. Och vet ni...jag kan svära på att jag hörde ett "klick" när en saknad pusselbit plötsligt föll på plats igen, efter 25 år. Där var det ju. Jag. Mitt namn, en del av min identitet. Ett namn jag inte burit på 25 år, men som när jag såg det svart på vitt raderade ut alla dessa år emellan.

Namnet får stå kvar på siterna, det spelar ingen roll om jag de facto inte heter så ännu. Under de närmaste dagarna ska jag ta itu med själva namnändringsprocessen, som nog kan ta lite tid, all den stund jag förmodligen måste komplettera handlingarna med min norska fødselsattest. Jag har ju inte burit det namnet i Sverige, och det finns därför inte registrerat någonstans att jag har någon anknytning till det. Men jag har ingen brådska. Namnet är mitt redan, jag föddes med det. Formaliat kan ta en stund, det stör mig inte.

Bloggen tjuvstartar det nya året två dagar i förskott, med rena sidor. Allt gammalt är raderat, och existerar inte längre. Glöm allt.

Jag kommer inte längre lämna ut mig på samma sätt, men tonen lär ändå vara personlig, som vanligt. Vad jag kommer skriva om vet jag inte. Mycket kommer nog vara det samma som förut. Mina studier, mina intressen, mina barn. Mitt liv, helt enkelt.

De senaste 15 månaderna, sedan jag separerade från småbarnens pappa, har minst sagt varit tunga. Det har till större delen varit en gräslig tid. Inte på grund av separationen i sig, utan på grund av kampen för överlevnad, sjukdom och en resa i personlig utveckling som varit både på gott och ont. Jag avslutar härmed dessa 15 månader och lägger dem till handlingarna.

Jag kommer inte avge några nyårslöften. Jag har inte för vana att göra det. Däremot brukar jag ha några nyårsönskningar. Jag önskar att det nya året ska bringa mig en lättare vardag, mera skratt, lite kärlek och den nystart jag behöver. Jag önskar mig mera tid med mina barn och mina vänner, och andra människor som är viktiga för mig. Jag önskar mig ro i själen och att slippa onödiga konflikter.

Jag kommer inleda året med byte av studieinriktning, att äntligen fylla 36 och att flytta till Uppsala. Tre goda ting inom de första 4-5 veckorna av året, med andra ord. Jag ser det som ett positivt omen. Där finns även möjlighet för flera positiva händelser under dessa första veckor, men de får jag återkomma till senare.

Nu ska jag sova och glömma bort den gräsliga dag jag har bakom mig. I morgon är det en ny dag, och jag hoppas vakna med en känsla av tillförsikt.

Until then - slaap lekker.