Med ens inser jag varför det känns som om någon tryckt på pausknappen. Det närmar sig. På måndag får jag bokstavligen nyckeln till mitt nya liv. Om ca 40 timmar har jag den i handen. Innebörden av det är svår att greppa. Jag blir lite handlingsförlamad mitt uppe i allting. Den nystart jag behövt så länge är precis runt hörnet. Wow.

Fick ett tokryck och röjde runt i garderoben tidigare ikväll. Toktröttnade på kläder som sitter illa eftersom jag håller på att krympa ur dem, så jag slängde med hård hand. Provade vissa grejer, och fnittrade för mig själv när jag bara simmade i dem. Hittade jättefina kläder som jag inte riktigt kommer i ännu, men som jag spar tills jag krympt lite till. Hittade en stor kasse med kläder från den tiden jag modellade lite. Kul. Inget jag kommer i idag förstås, men ändå. Brings back memories, you know.

Det blev en sopsäck full med kläder som ska slängas. Garderobsinnehållet krympte rejält, och hälften av det som är kvar är träningskläder. Bra iofs, jag kommer ju återuppta träningen när jag har flyttat. Det har inte funnits ett vettigt utbud här uppe för att träna. Bättre klimat där nere också, lättare om man vill ut och springa även på vintern t.ex Här får man ju vara glad om de plogar och sandar gångvägarna inom en vecka efter ett kraftigt snöfall.

Ska sluta röka sen också, så fort jag kommit ner och inte är så stressad längre. Det kommer bli en helt annan A som möter sommaren *s*. Viktmässigt också för all del, men nu tänkte jag mest på att jag kommer må bättre. Jag har alltid mått bra av att få träna, att få använda kroppen ordentligt. Och så får jag ju resultat så snabbt. Förra gången jag påbörjade min träning efter ett långt uppehåll och graviditet och allt vad det nu var, så tappade jag 12 kg på mindre än en månad. Jag har tur så sett. Det finns de som sliter i åratal utan att komma någonvart. Jag kör på bara, tränar, har roligt, och vips så får jag det resultat jag vill ha.

Får akta mig lite dock, så jag inte går ner för snabbt. Huden ska ju hinna dra ihop sig också. Men det hjälper att träna, tycker jag. Den ökade blodgenomströmningen i kroppen tycks sätta fart på saker och ting över lag. Kanske kan min mens också bli lite bättre, så jag slipper reglera den med hormoner. Något preventivmedel har jag ju inte användning för, så då slipper jag gärna sånt där.

Nystart...jag gillar det ordet. Det är mycket som blir annorlunda nu. Det känns som att få tillbaka livet på något sätt. Det här kommer bli ett bra år. Det har börjat med gasen i botten, men för varje dag blir det lite lättare. Och snart får jag möta våren i Uppsala, fika med kompisarna både i U:a och Sthlm, kunna gå på bio när jag känner för det, kunna träna när jag vill...och jag slipper bo så att alla grannar springer förbi mitt köksfönster, vilket just nu känns som en stor bonus. Jag kan till och med uppskatta att det är lägenhet och inte hus, för nu slipper jag skotta snö och jag får posten rakt in på hallmattan.

Åååh, vad jag är nyfiken på hur det ser ut! Jag kommer åka raka spåret ut dit efter att jag fått nycklarna för att titta på hur det ser ut. Det blir lite julafton på måndag. Jag vet ju ingenting om lägenheten. Har ingen aning om vad det är för planlösning, hur stort det egentligen är, om jag har badkar, om det finns balkong, och om jag får plats med alla mina saker. Jag vet bara att det är mitt! :-)

Sådärja. Nu har jag återhämtat mig från den lilla överraskning jag fick tidigare i eftermiddags. Jag tänker dock inte berätta vad det var frågan om, det är lite för privat, utan bara konstatera att det fortfarande finns saker människor gör som faktiskt förvånar mig.

Jag borde lägga på ett kol med studierna nu, men gode gud, vad jag skulle vilja ha kvällen ledig! Det är såååå frestande att bara krypa upp i soffan med stickningen, tända ljus och lyssna på HIM (tack för att du påminde mig, M, jag har inte lyssnat på dem på evigheter!). Länge leve Spotify, som ännu inte gått bet på något av den musik jag letat efter :-)

Hrrrmmmm...nu är mitt godis slut också...ska jag verkligen behöva gå ut i kylan för att köpa mer godis? Varför kan de inte ha hemkörning på sånt? ;-)

Det är inte möjligt. Han kan väl inte...eller...va? Va?

Oj. Jag var förberedd, har vetat om det länge, men att faktiskt se det...Oj. Plötsligt förstår jag. Inser våndan. Överväldigas av innebörden i det hela.

Jag behöver en promenad. I need to think.

Någon har tryckt på min pausknapp. Vem?

Lugnare idag, inte lika stressad längre. Borde plugga galet mycket även idag, men har fastnat i ett mellanläge, där jag filosoferar kring det förflutna, framtiden och nuet. Föregående inlägg är en glimt av en sån tanke. Jag lägger inte några värderingar i det hela, uppskattar bara att någon kan tycka om mig så mycket och på det sättet. Att jag kan vara någons dröm, utan att ställa till det i hans verkliga liv. Alla kan vi väl ha en längtan efter något annat ibland? Efter den där ena som inte blev? Det behöver ju inte betyda att man tycker mindre om det man redan har. Och det är vad jag är för honom. Den där som inte blev.

Kommer hela tiden på mig själv med att ha stannat upp mitt i en rörelse, mitt i någonting jag skulle göra. Tittar rakt ut i luften medan cigaretten röker sig själv och kaffet kallnar ännu en gång. Tankarna lever sitt eget liv idag, och jag är nästan kusligt lugn. Det är den förhärskande känslan. Lugnet. Det finns inget som är ledsamt idag, och heller inget som gör mig jublande glad. Kanske är jag en smula nostalgisk emellanåt, när jag tänker på vad de senaste 36 åren innehållit. På ett sätt som får mig att le litegrann medan tankarna svävar iväg. Jag har gjort så mycket, upplevt så mycket.

Min syster kallade mig en fjäril i vinterland. Det är precis vad jag är. Vad jag alltid har varit. Går utanför gränserna, gör saker andra inte skulle göra. Jag har alltid vågat. Aldrig varit rädd att ta chanser. Alltid resonerat i termerna "Vad är det värsta som kan hända? Att det inte fungerar som jag tänkt mig? Nå, det är aldrig längre dit än tillbaka." Jag har aldrig tvekat att prova något nytt. Därför att jag vet att saker och ting blir alltid vad man gör av dem. Vid ett vägskäl gör jag mig aldrig några förhoppningar om det som komma skall, hoppas inte att bra saker ska hända eller dyka upp. Bra saker skapar man. Det är när du slutar försöka som de bra sakerna slutar dyka upp. När du tror att de kommer av sig självt. När du slutar våga själv.

Jag kommer aldrig sluta våga. Ju äldre jag blir, desto mer vågar jag. Jag har varit med ett tag, lärt så mycket, sett hur liten världen egentligen är. Oavsett vart jag är, så är det aldrig längre dit än tillbaka.

Jag har aldrig varit rädd för det okända. Det okända är bara något jag ännu inte upptäckt. Platser och människor jag ännu inte lärt känna. Jag har fortfarande mycket kvar att upptäcka, och det är det som alltid driver mig. Jag förmår inte fastna i de bekymmer nuet för med sig någon längre stund, därför att jag vet att alla bekymmer har ett bäst-före-datum. Idag är jag skuldsatt upp över öronen, men det kommer en dag då jag inte är det. Idag är jag översvämmad av studier som ska betas av, men det kommer en dag då jag inte är det. Idag är pengar in ett bekymmer, men det kommer en dag då det inte är det.

Det finns annat som är viktigare i livet. Människorna omkring dig. Barnen. Att må bra. Jag kommer aldrig komma dithän att det jag kan köpa för pengar kommer vara viktigare än allt annat. Livet är för all del enklare om man är skuldfri och har en fungerande ekonomi, men jag kommer aldrig försaka det som verkligen är viktigt för den sakens skull. Barnen, mina syskon, vännerna...om mitt hem brinner ner, och någon av dem behöver mig, så vänder jag utan att tveka lågorna ryggen. Det är så jag fungerar. 

Det har varit ett hårt år. Flera hårda år. Jag har inte alltid tagit de bästa och klokaste valen, just för att jag konsekvent vänder lågorna ryggen när någon behöver mig. Mina barn har också haft det tufft när min arbetsbörda varit för stor, men de har aldrig för en sekund behövt tveka över min kärlek och lojalitet till dem. Aldrig. Det kommer de heller aldrig att göra.

Andra kanske drömmer om ett annat liv än det de har. Jag ägnar inte så mycket tid åt att drömma...jag ägnar desto mer tid åt att skapa det jag vill ha. Och det jag vill ha kan inte skapas i konkreta eller ekonomiska värden eller termer. Det jag vill ha är glimtar av lycka. Både hos mig och hos andra. Har jag något bra att säga om någon annan, så gör jag det. Inte för att uppnå något för egen del, annat än att få dem att le och må bra. Det får ju även mig att må bra. Att göra någon annan glad. Att ge någon annan en liten glimt av glädje eller lycka, hur liten den än må vara. Ibland kan det göra skillnaden mellan en bra och en dålig dag, det vet jag ju själv. Det är sant som det är sagt; Le mot världen, och världen kommer le tillbaka mot dig. Det gör den faktiskt.

Jag kommer aldrig sträva efter det normativa, efter att leva som en medelsvensson, efter att äga saker...det går emot min natur att göra det. Jag mäter inte mitt värde i vad jag äger eller vilka skulder jag har. Jag mäter mitt värde i min förmåga att vara något bra för någon annan. Jag mäter inte min lycka i ägodelar eller framgång, jag mäter min lycka i upplevelser. Ett leende eller en komplimang från någon, att någon ger mig av sin tid, att någon delar sin historia med mig, att uppleva platser och leverne bortom mitt eget...såna saker. Därför kommer jag alltid mer uppskatta den som stannat till vid dikeskanten och plockat mig en bukett vilda blommor, än den som köpte den dyraste buketten rosor på en affär. Jag kommer alltid skatta den högre som ger mig sin historia, än den som ger mig ett slott. 

Livet är en gåva. Något att förvalta väl och inte ta för givet. Kanske är jag borta i morgon, och då vill jag att människorna omkring mig ska veta hur viktiga de är för mig. Att de var viktigare än allt annat. 

I 10 år har jag varit "She" för någon. The one that got away. Den han inte fick, eftersom han inte vågade säga något den gången. Jag är någons dröm som inte blev. För någon kommer jag alltid vara något särskilt.

Min syster tyckte att jag skulle berätta lite mer om kortet på mig, i förrförra inlägget. Det är nämligen så, att det jag har på mig har jag stickat själv. Det är en slätstickad kjol, som jag modifierade från att vara en lång kjol, insvängd nertill och med kappa (lite spansk modell, om ni vet vad jag menar), till att bara vara en kort kjol som slutar ovanför knähöjd. Toppen stickade jag enligt mönstret, och den är gjord med hålstickning, ungefär som engelskt broderi, frånsett i midjan då, där man fick ta in rätt mycket och sedan stickade ribber i 10-15 cm ungefär. Eller om det var 20? Minns inte så noga, det var trots allt 20 år sedan jag gjorde den. Jag minns dock att jag stickade det i ett garn som hette Mamsell, som jag tror försvann ur sortimentet för 6-7 år sedan eller så.

Tyvärr finns det inte kvar idag, och jag har ingen aning om vart det tog vägen. Lite synd, hade ju varit roligt att ha kvar.

Oj, vad jag hade svårt att somna igen inatt. Kände mig inte alls trött, men tänkte att det nog var bra med någon timmes sömn innan jag satte mig och skrev en mastig anatomitenta. Men kroppen stretade emot, så klockan blev nog närmare 3 innan jag äntligen slumrade till. Men sen måste nånting ha hänt, för jag bara sov och sov och sov. Tre larm gick igång, och jag har inte hört ett enda. Har inga minnen av att ha drömt något heller, vilket innebär att jag sovit tungt.

Jag skulle kliva upp kl 5, men vaknade...håll i er nu...strax efter kl 10! Snacka om att försova sig...Jag har sovit över med 5 timmar!! Jag förmodar att kroppen någonstans undervägs där kom fram till att det här med sömn inte är så dumt, trots allt. Synd bara att den skulle göra det just när jag hade behövt åka iväg och skriva den där tentan. Men å andra sidan...jag hade ju inte räknat med att klara den i vilket fall. Fast lite snopet är det allt. Jaja, så kan det gå.

Jag får ägna dagen åt mina uppgifter istället då, inte mer med den saken än så. Kanske städa lite också, det blir ena förfärliga dammråttor här vintertid. Stora som grävlingar, banne mig.

Vet ni förresten...på måndag får jag nycklarna till lägenheten! Bara två dagar kvar :-) Den som ändå kunde flytta in samma dag...*längta*.

Skulle leta efter en annan bakgrundsbild till bloggen, och råkade trilla över ett av de få kort där jag faktiskt står framför och inte bakom kameran. Det är ett hemskt dåligt kort, men jag tänkte det kunde vara lite kul att visa det ändå, eftersom jag där ser ut som jag är van vid, så att säga. Där är min normalvikt (eller strax under är det nog), och det är dithän jag är på väg nu, efter alla dessa graviditeter och så.

Det finns för all del nyare kort än det där, där jag har samma vikt, men jag kan inte komma på ett enda som faktiskt visar hela mig, och där jag står upp. Jag får återkomma om det dyker upp något sådant isf.

Ni som har sett mig "live" idag - håll med om att det är en viss skillnad...hehe. Kanske inte så konstigt att jag inte är nöjd nu, va? ;-) Men vänta bara...innan ni vet ordet av, så är jag tillbaka där jag ska vara :-)