Jag får inget vettigt gjort idag. Tröttheten är förlamande, likaså den påföljande huvudvärken. Två nätter i rad med alldeles för lite sömn är ingen höjdare. Ikväll ska jag i säng i vettig tid, och hör sen!

Hittills har jag ägnat mig åt att ta hand om barnen, göra klart min lilla filmsnutt och att diska. Det var ungefär så långt min kapacitet sträckte sig idag. Plugga? Jojo...jag hoppas få läst de sista sidorna om grupp-psykologi ikväll, men just nu, med barnen omkring mig och så trött, så är det bara att skrinlägga alla dylika aktiviteter. Det är helt hopplöst att fokusera just nu. Men aldrig så illa att det inte är bra för något - jag tar helt sonika en ledig dag och ägnar mig åt att aktivt umgås med mina barn istället. Det har de då inte varit alltför bortskämda med det senaste halvåret-året. Vi kanske kan pyssla lite, eller måla, det var länge sen. Fast först av allt kryper jag nog ner i soffan en halvtimme med minstingen, som till allt förtret somnade nyss och inte går att väcka (undra på, så länge som han var vaken inatt).

Har förresten tagit fram min externa hd, och suttit och tittat på en massa kort från de senaste åren, sen småbarnen kom...det är inte utan att man blir en smula nostalgisk. Samtidigt är det vissa saker som är lite ledsamma också, som det faktum att jag knappt minns något alls från minstingens första år. Tog bara ut några få veckor föräldraledighet när han var ett halvår gammal, i samband med att vi flyttade upp hit. Och så mycket ledigt blev det ju inte då, eftersom jag hade hand om alla barnen och skötte allt kring flytten själv (frånsett att bära alla tunga saker, det hade jag hjälp med). Exet jobbade, och...tja, flyttpackning och att packa upp är väl inte hans starkaste gren, så att säga. Så det första året av minstingens liv är mer eller mindre icke-existerande i mitt huvud. Det känns rätt trist. Skulle gärna vilja upprepa det året, och faktiskt ta mig tid att vara ledig med barnen.

Samtidigt blir man ju hejdlöst bebissjuk när man tittar på de där korten. Åååh, vad jag vill ha flera barn! Sisådär 17 stycken. Ungefär. Haha! Men det är ju så mysigt...För all del har jag rätt jobbiga graviditeter, men den där känslan när man står där med två blå på stickan...eller när man för första gången känner att det rör sig där inne...eller när de blir lite större och får hicka, så hela magen bara hoppar...eller mot slutet, när man tror att man ska spricka vilken sekund som helst, och bebisen äntligen bökar sig runt och lägger sig med huvudet neråt...eller bara bökar i största allmänhet, och kör ut en armbåge eller ett knä eller en fot, så att man kan kittla dem fastän de inte ens är födda än...Alla de där sakerna gör att man står ut ändå, även om det är jobbigt att vara gravid.

Själva förlossningen är verkligen...förlösande på alla sätt och vis. De sista par månaderna är jag mer eller mindre ett vrak, som knappt ens kan gå (foglossning de luxe), men i samma ögonblick som bebisen är ute, så blir jag jättepigg. Då kan jag ta över världen, om så. Och det håller alltid i sig (eller har gjort hittills iaf). Jag är aldrig så stark och orkar så mycket som då, konstigt nog (borde man inte vara lite sliten efter den jobbiga graviditeten liksom?). Och den där känslan när man får upp bebisen på magen, får se vem det är som bott där inne så länge...den är häftig. Kladdig och blöt, skrynklig och kanske lite skrikig, och letar efter bröstet och maten på én gång. De vet hur de ska göra, de små liven. Överlevnadsinstinkten är oerhört stark. Det är rätt mycket "wow" över det där. Jag tycker det är otroligt häftigt att en annan människa har vuxit där inne. En annan personlighet, ett litet knytte som en dag ska bli stor och vuxen och kanske förälder själv. Jag kommer ofta på mig själv med att betrakta mina barn, och tänka för mig själv "Wow...jag gjorde dig. Din pappa och jag gjorde dig. Det är fanimig det största jag någonsin kommer göra".

I morgon fyller min minsting 3 år. Han är ingen bebis längre. Han är stor och duktig och kan en jäkla massa saker. Han har nyligen börjat prata om sig själv i jag-form istället för i tredjeperson, han går på pottan ibland, pratar som en forss, är viljestark till tusan, och världens goaste lilla kille, som nu och då kramar sin mamma jättehårt och säger "Jag har saknat dig!" eller "Jag älskar dig!". Ingen bebis längre...en stor kille på 3 år om bara några timmar.

Sen tittar jag på min äldsta, som fyller 14 om tre månader, och baxnar lite över tanken på att jag har varit mamma i så många år nu. Ja, egentligen ännu längre, eftersom jag fick en bonusdotter när jag flyttade till Sverige. Hon är ju också en av mina, även om hon var 6 år innan vi träffades. Hon växte inte under mitt hjärta, som de andra, utan inuti det. Där bor tvillingarna också. De blir aldrig större än de var den dagen de föddes. De är fast i tiden och blir aldrig äldre, och jag tittar aldrig på de andra barnen och undrar hurdana Oliver och Marco skulle ha varit i samma ålder. Det faller mig aldrig ens in.

Och så min dotter då...envis och viljestark, hon med, och är med sina 5 år långt tuffare än både pojkarna tillsammans. Min rockprinsessa. Stentuff, men älskar prinsessor, glitter och glamour. Är det något av barnen som blir punkare eller svartrockare eller något dylikt, så är det hon. Hon lär gå sin egen väg, den saken är säker. Och skulle hon någon dag komma hem som 15-åring och ha blivit gravid, så kan jag garantera att det inte är någon pojk som lurat henne. Onej...då har den unga damen allt sett till att det blivit så, den saken hyser jag inga som helst tvivel om ;) Då är det nog snarare pojkstackarn som blivit lurad.

Fem barn har jag satt till världen, och jag har fått behålla tre av dem. Jag skulle kunna få fem till. Jag skulle inte tveka en sekund. Barnen är min lycka och min kärlek, och jag har plats i hjärtat för flera att älska. Om det blir så, återstår ju att se, givetvis, men får jag chansen...då tackar jag ja till den.

Vill ni se magen förresten? Kolla här, så här såg jag ut när jag hade gått 8 månader med minstingen:

Jag blir alltid skrattretande stor under mina graviditeter. Så här såg jag ut en vecka innan dottern föddes (en vecka innan fullgången tid alltså):

Och här är jag 4 månader gravid med tvillingarna:

Håll med om att jag blir gigantisk...;) Ändå gör jag gärna om det. Jag har förmodligen tappat en rätt viktig skruv någonstans, eftersom jag kan tänka mig att göra om det där...men...ja. Så är det :-D

Nå, jag ska avsluta det här nu, och lägga mig bredvid min stora lilla nästan-3-år gamla pojk och vila en stund. Ytterligare nostalgikickar lär nog följa dock, under dygnet som kommer, so be prepared ;)

 

Morgana

3 januari 2009 20:03

Mmm tack, 17 till!...... eller ja, i alla fall ett par stycken? ;-)
Sitter med min lilla Kråka i famnen och hon iakttar mig och världen med stark och fokuserad blick. Jag är så otroligt förälskad och kan fortfarande inte fatta att hon är min...
Ännu har inte längtan efter att få uppleva det igen slagit till med full kraft, men jag vet att den kommer. Har redan börjat känna ett sting av längtan efter att få uppleva en förlossning igen och när jag tänker på att jag måste vänta ett par år till... haha kommer jag verkligen att klara det?? ;-)

Grattis i förskott!!!

 

/A

3 januari 2009 20:32

Jaaaa....lagom till ettårsdagen och 3-årsdagen kommer det stora bebissuget, har jag märkt...Bebisen är inte bebis på samma sätt längre, och när de är 3...då är de ju STORA. Och där är jag nu. Minstingen har blivit stor, men jag känner mig inte klar än. Nog vill jag uppleva det hela én gång till...eller två...eller 17 ;) Nåja, én till vore mysigt iaf.

Tack! :)

 

Morgana

4 januari 2009 08:40

Mmm ettårsdagssuget känns igen ;-)
Det är ju nästan exakt (+ fyra dagar!) 1 år och 9 månader mellan Vilje och Lo haha.

 

/A

4 januari 2009 10:59

Hehe. Jaaa...När exet väl hade övertalat mig att få M, så kom snöbollen i rullning. Jag fick plus på stickan med tvillingarna bara ett par dagar innan hon fyllde 1 år. Hade de fötts på beräknat datum, så skulle det ha fattats 2½ vecka på att det skulle ha varit 1 år och 9 månader emellan dem ;) Men eftersom det gick som det gick med tvillingarna, så blev det ju lite snett...men då kom det ju plus på stickan som en glad överraskning i direkt på första ÄL efter det. Och nog var jag sugen på en till när B fyllde 1 år...men då var det ju inte aktuellt med flera tillsammans med exet. Men nu är det aktuellt. Åtminstone tycker min kropp det, och hjärnan har inte heller något emot det - men jag lär ju behöva lite hjälp om det ska bli nåt ;) Vi får väl se vad som händer i framtiden, om det blir några flera eller ej :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kära blogg, jag vet att jag har försummat dig under lång, lång tid. Men jag har liksom inte haft varken ork eller lust att skriva på länge.   2011 var ett tungt år. Gick tillbaka igår och skummade igenom gamla inlägg, och såg hur året utvecklade ...

Jag har både svårt att hinna med saker och ting numera, och svårt att orka med. Och nu, när jag dessutom har två bloggar, så är det verkligen svårt att hinna med. Jag skriver nu även på http://rhetorica-galactica.bloggplatsen.se/ , som är en "publik"...

Jag har ju sovit hela dagen, så nu inatt har det inte blivit mycket sömn. Istället har jag repat upp mohairtröjan jag stickade i vintras, som blev på tok för stor, och börjat sticka den i en storlek mindre, i sällskap av fjärde säsongen av Sex and th...

Så. Idag blev jag opererad. Sov inte särskilt mycket inatt, var så rädd att försova mig, så jag har vilat mycket idag. Fick vänta ända till kl 11 innan det blev min tur, så jag sov större delen av förmiddagen efter att jag hade fått en säng. Sen sov ...

Imorgon är det dags. Då ska jag in på Ackis tidigt på morgonen för en mindre operation, där de ska gå in i livmodern och ta prover inuti livmodern samt livmoderhalsen för att utesluta cancer. Det känns rätt så lugnt fortfarande och just nu är det job...