Jag, Valborg 2009.

Nu idag passerar vi femte dagen med en dygnsmedeltemperatur på minst 10 grader och dagstemperaturer på upp över 20 grader, vilket innebär att vi enligt SMHI har inlett sommaren! :-D

Valborg. Idag är både barnen och jag lediga, de var vakna sent igår, och jag hade därför planerat in en välbehövlig sovmorgon.

Ni inser givetvis vad som hände?

Jodå...kl 05:30 blir jag väckt av världens piggaste 3-åring. Suuuuuuuuuuuuuuuuck.

Jaja. Nu har även dottern vaknat, jag börjar bli trött igen, men samtidigt är det hög tid för frukost. Ska strax knåpa ihop lite havregrynsgröt åt oss.

Var på SATS igår för en genomgång förresten, så nu har jag ett program för första månaden, som omfattar både styrka och konditionsträning. Kul! Daniel, som hjälpte mig sätta ihop det hela, var jättetrevlig, och en riktig godisbit, som alla de andra som jobbar där. Pojkarna är smällsöta, som karameller, och jag skulle kunna tänka mig att trä dem på en pinne och bara titta på dem, och tjejerna är ju så vackra att man kan få dåndimpen. Det är väl tur man inte har problem med självförtroendet ;)

Det blir ett par lugna dagar nu dock, i och med Valborg. Barnen är lediga från dagis, och SATS kunde inte erbjuda barnpassning de här dagarna. Får se vad jag kan hitta på för att få röra mig ordentligt dårå. Springa går ju inte, men om min stackars rumpa tillåter, så kanske vi kan ta en liten cykeltur under dagen (efter att jag gjort klart min analys).

Till kvällen blir det också lugnt. Vi ska knata iväg till Ekeby Hus och titta på stora brasan de gjort där bara. Blir nog mycket folk, för alla från Eriksberg kommer nog också hit, efter att några ungdjävlar tuttade eld på deras brasa redan i förrgår.

Havregrynsgröt var det. Och kaffe. God morgon, världen!

Ibland, ibland...Ibland blir jag så arg på dig, på det du representerar, på det du gjorde när du egentligen gjorde ingenting alls. Du bara var.

Idag är jag arg på dig. Ilsken, aggressiv, ledsen och jag vill slå dig. Hårt. Men jag kan inte. Det är inte det du är till för. Du har en annan mening i mitt liv. Men ändå...ändå...

Du kommer förmodligen aldrig läsa dessa ord, och de som läser dem kommer inte veta vem jag pratar om. Det är som det ska vara. Det är bara ilska och hjälplöshet riktad mot dig, fastän du egentligen ingenting gjort för att förtjäna den. Du bara var. Bara är.

Fan ta dig.

...ligger en inbjudan till en vandring i Sierra Nevada, Spanien, i slutet på oktober. Jag är helt klart sugen på att åka. Men 8500 pix är lite mer än jag mäktar med...:(

Jaja. Förhoppningsvis kan jag lösa det så att jag kan åka både till syrran och i bröllop i Norge i sommar.

Uppe, men inte vaken. Sov hemskt dåligt inatt. Sämre än på länge. För ovanlighetens skull av en odefinierbar, men ändå konkret, oro. Jag har ett bekymmer jag måste lösa med det snaraste. Inom ett par veckor.

Jaja. Idag ska jag göra klart en stor uppgift. Då är det faktiskt bra att jag är trött och lite stressad, för jag tycks göra mitt bästa arbete då, av någon anledning.

Måtte kaffet bli klart snart, så jag hinner dricka en kopp innan det är dags att trampa till dagis...

...sker just nu mest i mitt huvud. De kommer aldrig riktigt på pränt. Vissa tankar vill jag inte sätta på pränt just nu, och vissa orkar jag inte sätta på pränt. Men det händer mycket. Väldigt mycket.

Dottern ska få prova på att bo hos sin far från 1. juli, och ska börja skola där i augusti. Anledningen till att jag gått med på det hela är omständlig, men väl genomtänkt. Jag kan inte göra på annat sätt just nu, även om det känns som om någon sliter själ och hjärta ur kroppen på mig. Mer än så tänker jag inte orda om den saken.

Jag tränar. Mycket. Minst én gång om dagen. Det får mig att må bra, både fysiskt och psykiskt. Jag gör undan mycket tänkande då. Och i morgon ska jag till SATS och träffa min personliga tränare, Daniel. Nilsson, inte Westling. Förstås.

Relationer...tja, det är som alltid närvarande, hela den där biten. Fast jag undviker nog lite att tänka på det just nu. Det är så mycket annat som tar kraft. Allting kring barnen. Studierna och uppsatsen jag ska skriva. Träningen. Att vara lite social efter åratal av isolering uppe i tjotaheiti. Så jag stänger liksom av den biten lite. Försöker iaf. Det är ju vår, och det märks också omkring mig. Det vill dejtas, kramas, pussas, varas tillsammans med...och jag är så otroligt smickrad över all den uppmärksamhet som kommer mig till del, men känner mig samtidigt lite klumpig och tafatt och vet inte helt hur jag ska hantera det. Åtminstone inte det som kommer live. På nätet är det ju lättare. Men live...knepigt då. Som när någon ringer och bara är jätteglad att höra ens röst, men man hör hur det finns något mer mellan raderna. En liten förfrågan, det kollas lite vart man står...gulligt, men det gör att jag hamnar i en sits där jag måste ta ställning till sådana frågor, och just nu vet jag faktiskt inte om jag vill det. Ta ställning. Jag vill bara vara...Antingen bara vara i fred, eller också bara låta saker och ting hända.

Äsch.

Jag vet inte.

Vet inte hur jag vill ha det egentligen. Vill nog mest bara få ordning på livet igen. Tar ju lite tid att nysta upp den härva de senaste 10 åren utgjort. Men det går framåt. Bara att vara hemma i min stad igen gör otroligt mycket. Jag kan känna mig så hejdlöst lycklig bara av att cykla längs ån som rinner genom stan, eller att stanna till vid den och dricka en kopp kaffe eller två med kompisarna. Underbart. Min lycka just nu. Min stad. Mitt hemma. Har fortfarande en dragning ner mot västkusten, men känner mig inte riktigt lika bergsäker på att jag vill flytta dit. Det kändes så mycket bättre än jag kunde föreställa mig att flytta hit. Jag klarar inte riktigt av att tänka tanken på att lämna stan igen under den närmaste framtiden iaf. Men kanske så småningom. Vi får se.

Jag har ofta pratat om att jag är jagad. Det beror nog mycket på mitt sätt, tror jag. Jag har en ganska lättsam inställning till livet sådär rent generellt. Och kanske beror det också lite på att jag är rätt bra på att fixa saker, att jag vågar stå för att jag är bra på vissa grejer, och att jag har självförtroende. Jag tror att det mycket är därför vissa människor dras så till mig, vill att jag ska vara något mer än bara en vän.

Nu har det dykt upp en ny, som är lite annorlunda. En tjej. Nej, en kvinna. Ett par år yngre än mig. På universitetet. Helt apropo ingenting dök hon upp, och hon fångade på nåt sätt min uppmärksamhet, fast jag vet inte hur. Fast hon är otroligt vacker. Inte en klassisk skönhet, vare sig till utseende eller i stilen, men ändå otroligt vacker. En inre glöd på nåt vis. Kanske var det därför jag såg henne. Eller kanske såg jag henne eftersom hon så medvetet placerade sig i min väg så att jag var tvungen att se henne. Tvungen att reagera på den där utstrålningen. Och det gjorde jag förstås. Med förvåning och skepsis. "Inte en till!" tänkte jag. Jag vill verkligen inte ha flera "intressenter", oavsett vad de är för kön, samtidigt som jag blev lite tagen av den där personligheten som liksom lyste igenom allting annat. Som gör mig lite fascinerad, men som samtidigt får mig att dra mig undan.

Ibland tänker jag att det vore skönt om det kom någon och liksom bara swept me off my feet. Någon som ställde sig på min tröskel och i princip deklarerade att från och med nu skulle det vara vi, och ingenting annat. Men det funkar ju inte så i verkliga livet. Inte för mig. I synnerhet inte för mig, inte nu längre. Jag är så förbannat rädd att det ska bli fel igen. Därför är jag just nu mest benägen att backa när ämnet kommer på tal. Jag börjar väl kanske komma dithän att det är dags att ta ett seriöst beslut kring hur jag ska ha det, och det känns lite skrämmande. Eller jävligt skrämmande, egentligen.

Suck.

Att det ska behöva vara så omständigt med sånt där.

Orkar inte tänka på det längre.

Har fullt upp med allt annat omkring mig. Barnen, studierna, träningen och att lösa det ekonomiska går före allt annat. Resten får vänta.

Ikväll har jag möblerat om. Det blev rätt bra, faktiskt. Inga jättestora ingrepp, men små, funktionella ändringar. Flyttade köksbordet lite, samt en bokhylla. Tog in andra tv'n i mitt rum. Fixade i ordning lite på balkongen, och passade på att vädra ur lägenheten ordentligt. Har kvällssol på balkongen, så det blev aldrig kallt i sovrummet (där balkongdörren är) trots att jag hade öppet rätt länge. Och barnen fick krypa ner i stora sängen och titta på Mora Träsk, medan jag kunde spela min musik i vardagsrummet med riktiga högtalare, som jag också hittade ikväll. Och så passade jag på att röja i äldsta grabbens rum lite, plocka ihop hans dator och få ut den på nätverket. Det var ju på tiden.

Måste sova nu. Ska upp tidigt i morgon med barnen, och till dagis. Sen skriva en uppgift under dagen, innan jag hämtar barnen, sticker hem och äter lite, innan vi drar in till SATS för min PT-timme. Fullt upp i morgon, med andra ord. Sen är vi lediga resten av veckan. Ja, barnen iaf. Själv ska jag skriva en 3-sidors inledning till en uppsats, samt ett PM om min del av uppsatsen. Måste kolla att jag kan alla retoriska uttryck och begrepp på engelska också, eftersom vi ska presentera våra PM för Stanford nästa vecka. Finns inget tråkigare än att sitta och famla efter fackuttryck som du inte kan ersätta med adekvata engelska ord bara sådär rakt upp och ner.

Sova var det, ja. God natt med er!

Så kan det går när man är ute i solen och ränner mest hela tiden...*s*

Schnyggt, eller hur? ;)