FB är ett lustigt ställe. Ibland får jag vänskapsrequests från människor jag aldrig ens hört talas om, vilket ibland leder till nya, roliga bekantskaper. Ikväll fick jag en request från en kompis till min kusin, som jag heller aldrig hört talas om (kompisen alltså, inte kusinen). Det roliga är att han tycks vara någon form av konstnär, och han skickade en request därför att han ville måla mig. Det vore ju faktiskt lite skoj :-D

I en timme har barnen stått vid handfatet och lekt med lejon och tigrar, och handfatet fullt i vatten. Golvet är tapetserat med handdukar, och de har riktigt roligt (och slåss inte!). Jag har inte hjärta att avbryta bara för att det är sängdags. Vi har inga tider att passa i morgon ändå :-)

Lek.

Jag tänker mycket idag. Avbrutet av busiga barn som klättrar på mig och kittlas och slickar(!) på mina ben och armar tills jag skrattar mig hes och ber om nåd. Idag bara är vi. Umgås och myser. Tar en sväng in till stan i sommarhettan och köper de där sista fem nystanen turkos alpaca som äntligen hade anlänt, en flaska vin, lite sushi och annat smått och gott. Vi lyxar lite idag. Annars har vi hållit oss hemmavid och inomhus, låtit oss svalkas av skugga och bordsfläktar som surrar som små flygplan i lägenheten.

Barnen leker och jag läser om en gammal bok. Thereses tillstånd av Hanne-Vibeke Holst. Vet inte varför jag valde just den. Kanske för att den påminner mig lite om min egen situation och de val jag står inför. Hon träffar en man, blir kär, men håller sig hela tiden på armlängds avstånd, tills det är för sent. Tills hon inser att hon är snärjd. Stretar emot. Precis som jag själv alltid gjort. Och som jag är litegrann lockad att göra även nu, om jag ska vara ärlig. För jag tror ju inte på myten om den lyckliga tvåsamheten egentligen. Eller gör jag det? Är det inte egentligen det alla hoppas på, i någon form?

Jag vet inte riktigt vad jag hoppas på. Jag har nog inga egentliga förhoppningar...bara en massa erfarenheter i bagaget som säger mig att det där med en lycklig tvåsamhet nog egentligen (där var det där ordet igen) är ganska ouppnåeligt. Men om det nu vore så, varför väljer då så många att ge sig in på det där? Där måste ju finnas nånting som gör det hela värt mödan. Och längst in, så vet jag ju att det kan vara bra. Jag vet att jag står vid ett vägskäl igen och måste välja hur jag ska ha det. Inte än kanske, men väldigt snart. Jag önskar bara att jag inte pendlade så mycket mellan ytterligheterna. Från att ena stunden välkomna tvåsamheten med allt vad det innebär, till att i nästa svära på att aldrig ge mig in på det där igen. Nå, i sanningens namn var det ett tag sedan jag senast svor på den saken, men än har jag några förbehåll kvar, helt klart.

Det är en knepig balansgång jag går med mig själv just nu. Och det som är allra knepigast är att han skiljer sig rätt mycket från de jag varit tillsammans med tidigare. Dels genom att känna min bakgrund, min familj (han är den enda av mina män som dessutom träffat min far, den skitstöveln) och vart jag kommer ifrån, dels genom att känslorna funnits där så otroligt länge. Men också genom att så utan förbehåll acceptera mig med fel och brister och hela kånkarången, genom att vara oerhört självständig och inte beroende av mig (I hate that), och genom att bara helt enkelt älska mig som jag är. No questions asked. Det är de där sakerna som är så annorlunda. Han är helt enkelt så självklar i sin egen roll, på ett sätt där han helt enkelt fogar in mig i sitt liv utan att ha behov av att ändra varken på mig eller sig själv. Det känns bra. Väldigt bra. Men jag har inte riktigt släppt den där oron över att det plötsligt ska ändras, att även han plötsligt ska bete sig så som jag är van att män beter sig gentemot mig.

Att bli accepterad som man är rakt upp och ner, det är väl vad alla drömmer om, förmodar jag. Jag är givetvis inget undantag. Men det är en oerhört märklig känsla att uppleva det också. I synnerhet när man upplever det med någon som man själv accepterar rakt upp och ner, utan förbehåll. Saker och ting blir plötsligt väldigt enkla då. Så de förbehåll jag har är inte riktade mot honom. Inte alls. De är riktade mot mig själv och de erfarenheter jag bär på, där han är undantaget som bekräftar regeln. 

Vet ni vad jag tycker är häftigast av allt? De män jag haft att göra med kan konsekvent delas i två kategorier: De som vill tycka och tänka åt mig, som inte riktigt tror på mitt oberoende och min förmåga att ta hand om saker och ting själv, och de som känner sig underlägsna mig. Men han...han som har en kronisk ryggsjukdom, diabetes och nersatt hjärtfunktion (och har haft en infarkt redan), som är sjukpensionär och jobbar bara 30% på nån sorts företag som i stort sett bara har sjukpensionärer som anställda - han är varken det ena eller det andra. Det faller honom inte ens in att känna sig underlägsen mig, som är frisk och slipper all den där skiten. Inte heller gör det att han har behov av att hävda sig gentemot mig, och låtsas vara tuff, macho eller smartare än mig. Han tar som världens största självklarhet en position jämte mig, där vi är likar. Och det är så förbannat jävla skönt, så ni anar inte! Han gillar läget helt enkelt, och gör det bästa av det, och så var det inte mer med den saken än så. Gud, som jag har saknat den mentaliteten!

Jag är nog rätt så snärjd redan, det inser jag ju själv när jag läser de här raderna. De förbehåll jag har kvar håller på att sakta men säkert lösas upp, och det är det jag reagerar på nu. Det, och att han kommer hit i slutet på nästa vecka. Det är lite "to seal the deal"-känsla över det här besöket, så det är väl rätt självklart att jag genomgår det jag gör nu. I morgon börjar juli månad, och när månaden är slut, kommer jag veta om den här sagan får ett lyckligt slut eller ej. Eller åtminstone veta om det första kapitlet får ett lyckligt slut och om det blir ett kapitel två. Jag tror givetvis att det kommer ett nästa kapitel, sa jag något annat skulle jag ljuga, men det hela blir ju samtidigt väldigt påtagligt nu då.

Jaja. Det visar sig hur det blir. Säkerligen kommer jag vädra mina tankar i ämnet en del under de dagar som återstår tills han kommer, varpå det nog kommer iakttas radiotystnad bloggtystnad från mitt håll under den tid han är här. Ni får helt enkelt klara er utan mig, ifall jag inte tar mig för med att skriva något under de 10 dagarna :-)

Ikväll blir det ett glas vin eller två, och lite stickning. Sovrummen har inte åtgärdats idag, som jag hade planer på, och vi har varken målat eller gjort några tigrar. Barnen började leka med duplot inne på sitt rum, och hade byggt upp ett jättelandskap där inne, och jag kunde bara inte förmå mig att avbryta deras lek. Vi hinner röja och städa i morgon också. Och målningen har inte blivit av än, eftersom vi haft fullt upp med att mysa och må gott, och jag inte riktigt fått tummen ur och letat rätt på någon skiva att klistra akvarellpappret på. Ska se om jag inte kan göra det ikväll, så kan vi måla i morgon istället.

Livet är trots allt rätt skönt just nu, och jag struntar i att det är lite stökigt runt oss just nu, att jag har big time serious shit att tänka på och sånt. Vi har sommarlov. Vi njuter! :-)

Dagen inleddes med att ligga i sängen och mysa, kramas och prata med barnen. Underbart! Därefter blev det kaffe på balkongen, medan jag lyssnade på morgonljuden. Fåglarna som sjöng, bilar som åkte iväg till vart de nu skulle, och ett flygplan som cirklade runt på den klarblå himlen. Svalt och skönt var det, även om solen givetvis är framme, eftersom jag har skugga på balkongen fram till kvällen. Satt där och filosoferade och mådde gott i största allmänhet. Det påminde starkt om morgnarna både när jag bodde i Spanien och morgnarna i Thailand i höstas. Lugnt, skönt och avslappnat. Så vill jag ha det jämt. Tanken på att spendera vintrarna utrikes fick nytt liv igen, och det slog mig att jag ju skulle kunna undervisa i någon av de svenska skolor som finns utomlands på vintertid. It's a thought anyway. Vi får väl se hur det blir med den saken med tiden.

Dagens planer är att ta det lugnt. Måla lite akvarell, leka lite med papier maché. Såna saker. Fixa lite i barnens rum - som dottern för övrigt utan uppmaning och helt frivilligt knatade in och städade större delen av medan jag drack mitt kaffe :-)

Om 10 dagar kommer pojkvännen hit. Uj. Det har gått så fort! Jag är inte ett dugg nervös, jag känner honom ju ända sen barnsben, men samtidigt...vi har ju inte haft den här relationen till varandra tidigare. Inte kallat varandra pojkvän och flickvän förut. Det känns...jag vet inte riktigt hur det känns egentligen. Det finns en del att tänka på iaf. Jag har kommit att inse att jag kanske på sätt och vis är lite av en cranky old bitch när allt kommer omkring. I like it the way I like it. My way or the highway, typ. Exet var väl rätt så följsam på den punkten, all den stund vi i praktiken levde parallella liv under åren vi var tillsammans, och inte i egentlig mening tillsammans. Det gör det ju lite lättare för en annan att göra saker och ting på sitt eget sätt, när ingen kräver att få ta del av mina beslut, utan bara goes with the flow (ledsen att det blir så mycket engelska just nu, men jag tycks hitta orden lättare i det språket idag).

Att pojkvännen snart kommer är jättekul, men samtidigt har jag de här tankarna på vad det kan innebära i långa loppet. Att jag inte längre kommer vara själv om allting. Att även om jag för länge sedan insett att jag inte kan göra allt själv, så är det ändå ett stort steg att faktiskt släppa in någon på allvar. Låta dem dela mitt liv, mina bördor och mina glädjeämnen. Att de alltid finns där. Det känns...stort. En stor förändring. En lite läskig förändring, egentligen. Att inte längre vara allenarådande. Huuu...Men samtidigt är det nog precis vad jag behöver också. Faktiskt få leva tillsammans med någon, istället för vid sidan av varann bara. Jag har väl egentligen aldrig haft känslan av att göra det, så det är väl på tiden. Ni kan väl hålla tummarna att jag inte får stora skälvan, va? :-)

Nå, så är det med den saken. Jag kommer välja att undvika att tänka på det i möjligaste mån, och bara låta saker och ting utvecklas av sig självt. Det blir nog bra :-)

Nu blir det mera kaffe, och därefter pysseldag med barnen :-) Ha en bra dag i solen, people! 

Allas vår kära Persilja (vars blogg borde märkas med varningstriangel och orden "beroendeframkallande") har inspirerat mig. Inte första gången det händer. Denna gång var det dock inte till kreativitet, utan till att kalla mina dörrar för slynor. Hahaha! Skrattade högt när jag läste hennes inlägg om hur hon möblerat om och hennes son gett henne rådet att kalla dörrarna för slynor ;) Så, efter en snabb räkning här hemma, kan jag alltså konstatera att Regnbågshemmet innehåller även sju slynor. Jah. Nåväl, här är alla välkomna ;)

Annars har det varit en mycket intensiv eftermiddag. Vi var på kiosken bredvid affären och ordnade med månadskortet åt mig, och gästkortet som jag tänkte ha till pojkvännen när han kommer, äldsta sonen när han är här, och vem som nu annars kan tänkas råka behöva ett dylikt när vi ska ut och åka buss. Sen hem, och därefter in till stan för att köpa garn, knappar, tapetklister och ballonger. Garnet hade inte kommit än, men jag köpte knappar. Åtta stycken hutlöst dyra (naturmateriale), men ack så vackra knappar. Jag tänker inte berätta vad de kostade ens (17 kr. Styck. *host*). Pojkvännen kommer få äta nudlar hela tiden han är här ;)

Vackra knappar.

Jag köpte även ett par stora akvarellark, så nu ska här målas. Pojkvännen frågade om jag vågade släppa loss barnen på det, och mitt svar är: Självklart! Självklart ska barnen få försöka måla med riktiga akvarellfärger på riktigt akvarellpapper. Precis som de får låna mina oljepastellkritor och annat materiale som jag har hemma. För tänk på det...hur ofta blir inte barnen hänvisade till billigt skit, bara för att de är just barn. Hur mycket kreativitet har inte dödats genom åren för att de får arbeta med skräpmateriale? Så jag kostar gärna på extra för sånt. Tänk så mycket roligare att få rita och måla med riktiga grejer! Bara att få måla med riktiga vattenfärger istället för de där billiga, som knappt släpper ifrån sig någon färg alls. Eller med penslar som stråna trillar ur efter första gången de målar, som man inte kan få en riktig "spets" på, eller som får stå upp och ner och torka, så att borsten blir böjd i 90-graders vinkel. Fy fan för att vara en kreativ unge, och så bli förpassad till sånt skit! (pardon my french).

Nåväl. I morgon ska jag se om jag kan hitta något lämpligt att tejpa upp akvarellpappret på, sen blir det måla :) Och så ska jag nog börja med min tiger också, tror jag. En lite småkreativ dag i hemmets lugna vrå, som motsats till allt spring idag. Måste erkänna att jag är lite öm i ryggen nu ikväll, även om jag inte tycker jag har direkt ont. Passade på att ränna några gånger i tvättstugan också, efter att vi var till stan, och sen var vi bort till granntjejen och lånade den där inspelningen hon gjorde med instruktionerna inför våra självstudier nu på sommarlovet. Och sen fick ungarna bada. Min rygg har verkligen fått umgälla för att den inte fungerat riktigt på sistone ;) Det enda jag inte gjort är att färdigställa ommöbleringen som så snöpligen avbröts för några veckor sedan. Men lite av det ska jag nog ta i morgon. Barnens rum, där inte bara en, utan ett antal tromber tycks ha dragit fram, ska städas, ett stort bord flyttas på plats där inne, och en stor tv flyttas in dit. Det där med tv'n är jag inte alldeles säker på att jag grejar själv, för den är ett förbannat åbäke, men det visar sig.

Nå, det var väl det hela. Nu får det bli kväller här, tror jag bestämt. Stickningen kallar ;)

PS: M - barnen tjatar om att åka och träffa grabbsen och Lo, är ni hemma senare i veckan nån dag?

Ja, kära vänner, det blev helg i tystnad. Dock inte alldeles på eget bevåg - mitt internet dog. Inte bara mitt heller, utan varenda student och anställd på universitetet i Uppsala, som har sitt internet via deras Upunet blev utan uppkoppling i helgen. Inget som plågar mig nämnvärt (beroende är jag inte), men lite småtrist var det ju när man i stort sett låg här som ett kolli och inte tog sig ut. Men men, nu är det åtgärdat igen iaf :)

Något annat som är åtgärdat, någorlunda iaf, är min rygg. Jag fick idén av pojkvännen, som nämnde ordet "healing" under ett samtal vi hade i fredags. Nå, nu är inte healing direkt my cup of tea, så att säga (tror inte på det), men det satte igång tankeverksamheten och jag fick en idé. Det är ju så här att man alltid rekommenderas att röra på sig när man får ryggskott (nu har jag för all del lite andra åkommor också, men man får väl börja med en grej i taget, resonerade jag), för att det främjar läkningen, och jag började fundera lite kring det där. Vad kunde det tänkbart finnas för poäng med att röra sig i syfte att tillfriskna? Och det var ungefär där jag drabbades av en snilleblixt. Även om rörelse i sig är bra, och man undviker att bli stel osv, så finns det ju en sak som rörelse framförallt gör: Det frigör en massa ämnen i kroppen, däribland endorfiner och lite annat smått och gott (fan, ibland är jag riktigt glad att jag har läst så mycket medicin som jag har).

Det är ju så här med ryggskott och dylikt, att det är ju en åkomma som måste läka inifrån, så att säga. Och eftersom jag inte kan äta antiinflammatoriska medel, så kan jag inte heller påverka hur illa det blir eller tillfrisknandet den vägen. Och smärtstillande och kramplösande piller har bara ett enda syfte: Att behandla symptomen, inte orsaken. Och jag är aktiv anhängare av att göra motsatsen - behandla orsaken och inte symptomen.

Så. Hur gör man för att behandla nåt sånt där inifrån, utan att använda västerländsk medicin, utan att använda healing eller annan mumbojumbo (ursäkta, alla ni som tror på sådant. Jag respekterar er åsikt, men förbehåller mig rätten att inte tro på det själv och att uttrycka det. Meaning no disrespect.), och utan att kunna röra mig? Jo,frisättning av oxytocin och endorfiner, och den typen av peptidhormoner. Fungerar framförallt som kroppens egna smärtstillande, men har även viss läkande effekt (oxytocin), och inte minst att kroppen kan slippa ägna sig åt att försöka mota Olle i grind när bieffekterna av alla dessa mediciner kickar in (jag mådde verkligen, verkligen apkasst av det). Så det gjorde jag. Även om jag inte kunnat gå eller springa, så finns det andra sätt att få kroppen att frisätta peptidhormoner.

Det här låter säkert lika mycket som mumbojumbo för den som inte tror på naturvetenskap, men jag utmanar er att testa det. I fredags förmiddag låg jag på golvet i köket hela förmiddagen och bara vrålade av smärta, på eftermiddagen hadde jag fått i mig tillräckligt mycket piller för att kunna hasa mig in på toa, och på kvällen/natten beslöt jag mig för att det inte kunde fortsätta så, eftersom jag mådde pyton även av medicinerna som skulle få mig att må bättre. Så lördag förmiddag skred jag till verket. Tog enbart två kramplösande på morgonen, för att kunna röra mig. Sedan tog jag till mina kunskaper för att hitta sätt att få kroppen att frigöra peptidhormoner och andra braiga, naturliga ämnen.

Resultatet? Under hela lördag tog jag 5 tabletter (2x2 kramplösande, och 1 citodon) mot 10-16 per dag tidigare i veckan. Söndag morgon tog jag en kramplösande på morgonen och en citodon på kvällen. Jag kunde dessutom röra mig nästintill obehindrat, och jag gick till affären och jag städade hela lägenheten. Jag gick från sängliggande till nästan frisk på under 36 timmar, pga att jag kunde utnyttja mina medicinska kunskaper - det ni! Det gör det värt varenda "bortkastat" (i andras ögon, inte mina) öre på ssk-utbildningen. Jag kanske inte kommer jobba med sånt, men den kunskap jag plockat upp där i kombination med hur väl jag känner min kropp och övriga kunskaper gör att det var väl värt det.

Nåväl, så var det med den saken. Jag är nästintill återställd nu, och det lilla som är kvar kommer försvinna inom loppet av ett par dagar, skulle jag tro.

Under min konvalecens har jag hunnit sticka och titta på film i stor omfattning. STOR omfattning, I tell you. Så ögonen blöder, nästan :P Men aldrig så illa att det inte är bra för något - jag har haft rätt trevligt ändå, all things considered, och jag har fått betat av en hel del på mina stickprojekt. T.ex den nya, turkosa alpacakoftan jag arbetar på, som nu har kommit dithän att jag har påbörjat det som ska bli ärmen. Eller nåja, någon är det inte i egentlig mening, men jag är uppe i den höjden på bakstycket iaf. Lite drygt 30 cm kvar bara, så är det klart.

Lång kofta i Alpaca. Bakstycket, som på bilden saknar ca 30 cm innan det är klart.

Jag har även tagit nya tag med min Land Girl Sweater, och konstaterat att garnåtgången inte stämmer för fem öre. Först lyckades jag beställa fel antal grå nystan (4 istället för 6), och fick komplettera med en extra beställning. Nu har jag stickat större delen av bakstycket, och har ett halvt nystan grått kvar. Och då återstår framstycket från där man delar för isättning av ärm, samt båda ärmarna (korta ärmar, men ändå. Det finns gränser för hur långt jag kan få ett halvt nystan att räcka). Jag får helt enkelt beställa en bunt nystan till. Lite smått retfullt, men samtidigt ett nytt, välkommet brejk från just det projektet, som nu börjat anta proportionerna av något av ett evighetsprojekt. Har nog aldrig knufflat (nytt ord! Just made it up! ;)) så länge med ett projekt någonsin, tror jag. Men så är det ju också 6 olika garnfärger, som hela tiden snor sig in i varandra, och jag får ägna lika mycket tid åt att sno ut det hela igen, som att faktiskt sticka.

Land Girl Sweater - evighetsprojektet.

Ja, det var väl vad som har hänt i helgen. Fick även hem barnen igår kväll igen, och nu börjar vår semestervecka den här sommaren. Fast vad vi ska hitta på vetisjutton. Det är tokvarmt här nu, över 30 grader, vilket för min del innebär att jag är närapå döende av värmeslag så fort jag rör mig utomhus ;) Jag ska ändock försöka pallra mig in till stan på eftermiddagen, tror jag, och införskaffa de där sista, turkosa nystanen som fattas till koftan, knappar till den samme, samt tapetklister och dylikt som jag kan tänkas behöva till mitt lilla papier maché-projekt. Pluggar tillsammans med en granntjej, och den underbara människan berättade nyss för mig att hon hade spelat in alla instruktioner de gavs inför de enskilda uppgifterna i sommar, så att jag kan få lyssna på dem sen. Hur snällt är inte det?? Alltså, jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna såna underbara vänner som jag har.

Annars så kan jag med glädje meddela att husets kejsarinna nu till sist har tappat sin andra tand idag! Tokfian tvärvägrar att låta någon röra hennes lösa tänder, och hon vägrar även röra dem själv, och de får hänga och slänga tills de bokstavligen trillar ut av sig själv. Och den här rackarn har vi väntat länge på att den skulle lossna. Veckor, faktiskt. Men nu var det äntligen dags!

Minstingen har inga lösa tänder, men är däremot inne i en übermacho period. Det skal slåss, sparkas och jag vet inte allt, och han påtalar ofta hur stora mussler han har, vilket jag onekligen är rätt road av (for dere som er norske: Mussla = Musling).

Sådär ja, då har jag väl fått med det senaste av det senaste, tror jag. Så mycket mer har jag nog inte att berätta just nu. Istället ska jag försöka hitta lite kläder jag står ut med att ha på mig (tokvarmt här, som sagt), och börja förbereda lite för att åka in till stan om ett tag. Tjing på er! :-)

Jag mår skit. Som en grillad apa. Blä. Piss, pest och kolera. Jag mår så kasst att ni inte ens kan föreställa er det. Men om ni tror att det beror på ryggen, så har ni fel. Nejdå, det är medicinerna jag får ta för min onda rygg som får mig att må så fruktansvärt kasst. Hur ironiskt är inte det??

Jag mår illa, känner mig febrig (men har ingen feber), har galopperande huvudvärk, kan inte sova osv osv. Ska man skratta eller gråta? Antingen ont som fan, kramper och annat smått och gott, eller också må skit av biverkningarna av pillren. Haleluja.

Nej, fy fan, i morgon blir det detox. Jag kommer dra ner på pillren till ett absolut minimum, för jag har fan hellre ont än mår så här. Jag kan ha ont och vara glad ändå, men de här biverkningarna påverkar faktiskt mitt humör, och det gillar jag inte. Då får det vara. Jag är ändå sängliggande, och så länge jag inte rör mig, så kan jag stå ut med värken. Förvisso kommer jag få använda de kramplösande pillren ändå, för utan dem kan jag inte gå (är ju bra att kunna ta sig på toa och så), men jag tänker dra ner det till ett absolut minimum, för det här orkar jag inte med.

Så. Nu har jag gnällt färdigt. Ska sticka några varv till, så får vi se om jag kan sova lite sen.

Ryggen har bara förvärrats igår och idag, så jag har nu en ny laddning roliga piller att knapra på. Behöver ärligt talat ingen mat länge, för med såna mängder piller får ju ingenting plats ändå ;-) Men jag är vid gott mod ändå.

Ikväll ska jag ta med mig burken med kramplösande piller och lite dricka och ställa vid sängen, för att slippa gårdagens och dagens mindre trevliga erfarenheter. Det toklåser sig, och jag kan inte röra mig. Smärtsamt är det också. Lyckades efter en dryg timme kryphasa ut i köket, och efter mycket möda få ner burken med kramplösande från fläkten, medan jag svor över att ha ställt dem så förbannat högt upp. Sedan spenderade jag ytterligare 45 minuter liggande på rygg på golvet, ihärdigt utövande andningsövningar för att motverka smärtan, samt invänta att pillren skulle verka. Jag vet, det låter gräsligt, men så här i efterhand kan jag inte annat än skratta åt det hela. Det måste ju ha sett förbannat dråpligt ut ;-)

Men som sagt, jag är vid gott mod trots allt. Tittar på säsong efter säsong av Andromeda, och stickar för fullt. Så mycket annat kan jag ju inte göra ändå. Jo, man har förstås gott om tid att tänka, och jag har en hel del i huvudet som nog kan generera ett och annat blogginlägg sen. Men det återkommer jag till. Just nu tänker jag visa vad jag färdigställt och påbörjat de senaste par dagarna:

Sjal i Paris.

Sjalen är klar! Hade en kofta stickad i Paris, som jag gjorde förra året, som jag inte blev riktigt nöjd med, och som jag länge har tänkt repa upp och göra något annat av. Och det blev alltså en sjal - and I love it!

Långkofta i alpaca.

Fick be exet komma och hämta småbarnen igår, eftersom jag är ungefär lika graciös som en rymdfärja. Han var dessutom snäll och hämtade mer mediciner åt mig, handlade lite, och åkte till Yll och Tyll för att hämta garnet jag ringde och bad dem plocka ihop åt mig. Nåt ska man ju ha att göra när man ligger här som en strandad val ;-) Älskar färgen! Och med dubbla trådar går det ju fort också.

Nu ska jag ägna mig åt att sticka lite mer, och göra en liten update på ravelry :-)