Idag drabbades jag av inspiration igen, för första gången på ett antal veckor. Månader, rent av. Städa, måla, fixa lampa till hallen...och sticka. Nu hängde inte orken riktigt med i svängarna, men jag orkade åka en extra sväng in till stan på vinst och förlust för att kolla ifall Upsala Färg (ja, de stavar sitt namn så) fortfarande hade öppet (det hade de tyvärr inte). Men jag är glad ändå. Bara den där känslan av att ha återfått en liten gnutta inspiration känns alldeles underbart - i synnerhet som jag inte var medveten om att jag hade förlorat den. Så hurra för mina jumbojetar till järntabletter!

Vi åkte alltså även in på förmiddagen, lillebror och jag, för att kolla på forsränningen. Det var vansinnigt mycket folk. Vilket jag anade redan när vi åkte in, för när vi klev på bussen ute hos oss (andra stoppet från linjens början från det här hållet), så var det bara ett par själar ombord, och sedan tillkom jag och sonen och 6-7 personer till här ute. Vid tredje stoppet kom ett redigt gäng ungdomar på, och vid fjärde stoppet var det så många som skulle på att det tog över tio minuter att mata in alla - och då blev det aldrig stopp i kön för biljettköp eller så, utan alla hade redan kort eller sms-biljetter. Sen var bussen, en sån där ledad lång sak till buss, så knökfull att han inte kunde ta på flera passagerare, det var faktiskt bara nätt och jämt att han fick igen dörrarna. Och vi var inte ens halvvägs in till stan då...

Inne i stan var det tusentals människor överallt. Vi var sena, men hade turen att hitta en halvskaplig utkiksplats vid ån, där både jag och sonen såg rätt så bra. Vi stannade dock inte så länge, för det tog sån tid med starten och min kära 4-åring har precis trillat in i en trotsålder av kolossalformat (för att vara honom), så att stå stilla någon längre stund var helt enkelt inte aktuellt. Så vi åkte hem rätt så tidigt, och gjorde lunch bestående av korv med bröd, med jordgubbar till efterrätt.

I övrigt har det varit en rätt lugn dag. Jag har läst mycket i Krig och fred, och det är både ett nöje att läsa om den, och ett nöje att äntligen få läsa en vettig bok i den här litteraturkursen - även om också den gode Dostojevskis kvinnoporträtt är lika katastrofalt tvådimensionella som alla andra författares vid den här tiden. Men en bra bok är det lik förbaskat. Och väldigt rysk. Alla ryska författare jag har läst genom åren speglar ett sätt för "genomsnittsryssen" att tänka på som är rätt annorlunda jämfört med vad man är van vid.

Det har också varit lite julafton för mig i dag. Jag har ombetts kontakta en av våra politikers PR-konsulter för att eventuellt bidra till dennes (politikerns) personvalskampanj, vilket skulle se väldigt fint ut på mitt CV och också kunna generera bra kontakter inför framtiden. Och som om det inte räckte, så har jag även fått en soffa alldeles gratis! Och inte vilken soffa som helst, utan en röd Ektorp, vilket jag har önskat mig i flera år! "Bara" en tvåsits för all del, men å andra sidan bor jag såpass trångt, så en tresitssoffa slukar väldigt mycket utrymme. Och för det mesta är jag ju själv här, frånsett att lillebror är hos mig på halvtid, så en tvåsitssoffa räcker faktiskt ganska långt. Jag har tingat på hjälp av äldsta sonens pappa för att hämta den på söndag, så i helgen ska jag storstäda (hoppas jag ;-)).

Nu ska jag återgå till min bok en liten stund till, innan jag trillar omkull i sängen.

Trevlig Valborg på er!

Jag har hunnit äta sammanlagt 400mg järn, men tycker mig redan ana en skillnad i kroppen. Det säger ju lite om hur dåliga värden jag har...Normalt sett dröjer det mycket längre innan det har någon kännbar effekt. Men det är som om jag är en liten aning klarare i skallen, en liten, liten aning piggare...Kanske är det bara inbillning, fastän jag inte tror det. Jag har varit helt inställd på att det skulle dröja ett par veckor innan jag kände något som helst, men där finns en aldrig så liten skillnad redan nu. Det bådar gott!

Idag blir det fika med tjejerna, och i eftermiddag träning. Frånsett det så ägnar jag mig åt att läsa Brott och straff, som även om jag läser snabbt tar sin lilla tid. 647 sidor läser inte ens jag på en kvart *s*. Den lilla extra energi jag har försöker jag lägga på att bibringa något som åtminstone påminner om ordning i hemmet. För den saken är säker - det arbetet har varit svårt eftersatt under flera veckor. Jag har helt enkelt inte orkat. Och det känns onekligen skönt att få en förklaring på det, som kan åtgärdas såpass enkelt, istället för att jag ska reta mig på att jag orkar mindre än vanligt.

Jag hoppas även kunna lägga in min konditionsträning i programmet snart. Det har fått vänta lite, till fördel för styrketräning (även om också den har inslag av kondition). Jag har inte orkat med allt på én gång. Men jag hoppas att jag om någon vecka ska kunna alternera styrketräningen med att springa. Och jag har också insett att järntillskott förmodligen är något jag får fortsätta ta så länge jag är i fertil ålder, eftersom mina depåer dräneras så katastrofalt numera. Det finns ett tydligt samband mellan det faktum att jag inte använder preventivmedel samt att jag äter lite semivegetariskt. Mycket järn går ur kroppen varje månad, och mitt intag av järn via födan blir alldeles för bristfälligt för att kompensera för det. Det skulle inte ens hjälpa om jag åt blodpudding till alla måltider alla dagar.

Strax efter midsommar beräknar jag att ta nya prover, och hoppas då på en markant skillnad på flera områden. Dels järnvärdena i sig, men också de resultat jag får av min träning. Redan nu har jag ökat min muskelmassa markant, efter bara ett par veckors träning, och jag har tappat 6 kg på samma tid. Det är inte illa, med tanke på att den ökade muskelmassan ju innebär en ökning i vikt - jag har med andra ord förbränt mer än 6 kg fett på bara två veckor.

Nu kommer inte den takten hålla i sig, naturligtvis, men det känns ju onekligen som en inspirerande start. Jag torde dessutom bli mindre infektionsbenägen (vilket får mig att tänka på min kompis Anna, som dragits med mycket infektioner en längre tid - har de kollat dina järndepåer?? Om inte, så gör för all del det! Man kan ha ett bra hb trots dränerade depåer - det har jag) och allmänt piggare.

Jag ser fram emot sommaren på många sätt och vis. Piggare, starkare och förhoppningsvis en hel del lättare än jag är nu också. Och rökfri. Jag röker alldeles för mycket just nu, vilket är både en följd av dåliga järnvärden och att de kurser vi läst nu varit mindnumblingly jobbiga (jag och romantik, ni vet...). Det blir ett sätt att orka, helt enkelt. Så jag längtar efter varma, sköna sommardagar som jag kan få njuta av i år (blev ju dåligt med den saken förra året), och kanske, kanske en resa till Nord-Norge...beroende på hur jag pluggar i sommar.

Nej, nu rusar klockan iväg för mig här, och det är hög tid att göra sig i ordning för fikat med tjejerna. Ha en bra dag, people! :-)

Jag mår bra. Samtidigt dras jag ju med trötthet, yrsel, hjärtklappning, huvudvärk, aptitlöshet koncentrationssvårigheter und zu weiter. Jag har tillskrivit det att jag har pluggat mycket, och inte tänkt mera på saken egentligen. Trött är jag ju van att vara.

Förra veckan gjorde jag ju så en hälsokontroll, mest bara för att pejla läget inför den ökade träningsmängden. Och allt såg jättebra ut, jag är jättefrisk på alla sätt och vis, förutom ett: Mina järndepåer är dränerade. Minimumvärdet för kvinnor är 10, och jag som tränar så mycket och dessutom har mensen från ni-vet-vart bör ligga på minst 15. Mitt värde ligger på 6...

Inte att undra på att det har känts lite tungt på sistone då, liksom. Så nu blir det en tvåmånaders kur med 200mg järn om dagen, och sedan ska vi ta nya prover för att kolla läget. Det ska bli mycket intressant att se vilken effekt det kommer ha.

Idag var jag tillbaka hos läkaren för att ta bort några födelsemärken, vilket gick geschwinnt. Det tog inte mer än 5-6 minuter, så var det klart, och det enda som kändes var att det sved litegrann av bedövningssprutorna. Skönt att bli av med dem, även om jag just nu ser ut som ett såll *s*.

Skulle ha tränat igår, men då hann jag inte, utan studierna fick gå före. Vi hade redovisning idag, men då gick lillebror och slog i huvudet på dagis, så jag avbröt och åkte och hämtade den lilla prinskorven istället. Vi har istället hyrt film, en rymdfilm åt honom och Avatar åt mig (så nu får jag äntligen se den), så ikväll blir det filmkväll. Ja, för inte heller idag blir det någon träning. Dels har jag sovit dåligt inatt, och dels har jag ju de här små såren som kan behöva dra ihop sig först, innan jag börjar svettas kopiöst för att därefter hoppa in i duschen. Lär nog svida gott, det ;-) Så nej, jag skjuter upp träningen till imorgon istället. Det är ju kirurgiska snitt, och de går ihop sig på bara ett dygn, så imorgon är det lugnt.

Jag försöker vara noga med maten just nu, och både äta regelbundet och samtidigt nyttigt, men det har visat sig vara svårt att få i sig tillräckligt mycket energi då. Det tar jag nog igen idag - jag är sugen på nåt gott! Dock varken godis, glass eller kakor...däremot skulle jag kunna tänka mig såna där energybars. De gillar jag. Eller mörk choklad, vilket jag också tycker om. Och så kanske jag skulle försöka sticka något? Har faktiskt inte gjort det på ett tag nu. Tror jag stickade mig lite trött under förra året, för jag har inte alls haft samma sticksug på sistone som jag brukar ha.

Nå, medan jag kontemplerar huruvida jag ska unna mig något gott eller inte idag, så ska jag trilla omkull i soffan med Dostojevskijs Brott och straff, som vi ska läsa tills på måndag. Äntligen en vettig bok! :-)

Bild från Leopold-parken i Bryssel. Sophia, jag och Maja.

Nej, jag har inte dött. Jag har bara suttit fast i Bryssel pga vulkanutbrottet och inte haft tid och möjlighet att blogga. Kom hem igår och har ägnat det senaste 1½ dygnet åt att stuva om i almanackan och försöka få till ett vettigt schema så att jag kommer ikapp igen.

Jag återkommer med berättelsen om allt som hände i Bryssel, både före och efter att vi blev strandsatta, men jag får be er ha lite tålamod. Jag har två romaner och en förtjusande mastodonthemtenta att beta av innan fredag, så de har just nu företräde.

I'll be back!

Kram på er!

På sistone har fokus legat väldigt mycket på studier och framtiden. En plan börjar lite smått ta form kring hur jag vill göra framöver, en plan som ska ta vid om ett år, när den nuvarande 6-årsplanen löper ut (det var ursprungligen en 5-årsplan, som reviderades lite undervägs, därav just 6 år). En ny 5-årsplan ska formuleras, och det känns oerhört roligt att spåna på de olika alternativen.

Ett av de alternativ som vuxit sig allt starkare under de senaste månaderna är en plan som har många olika sidor. Jag vill ta en master i retorik, med inslag av genusstudier. Kvinnlig retorik. Jag vill starta eget företag och hålla föredrag och kurser på området kvinnlig retorik. Det kanske låter aptrist (ordet "retorik" är ju inte direkt upphetsande), men det kommer det inte vara. Mitt mål är att utbilda kvinnor - ALLA kvinnor, oavsett vilken "roll" de har i samhället - att dels våga ta ordet, och dels få ordet i sin makt. Varför? Jo, därför att mycket av problemet med jämställdheten idag är inte att vi inte tar oss in i männens sfär, det är att vi har så svårt att lämna den kvinnliga sfären därhän, att sticka hål på den bubbla vi förväntas befinna oss i. Nu kommer några av er protestera och påpeka att det finns många kvinnor som vågar ta till orda, som är provokativa och utmanar normerna - vilket ni har alldeles rätt i. Men det är inte det jag åsyftar. Vad jag syftar till att göra är att göra det till en självklarhet att ta till orda, att följa sitt eget huvud, utan att behöva göra det till något provokativt. För när ni tänker efter - varför är det provokativt att vara kvinna och ta till orda? Varför är en kvinna som hörs och syns något utmanande? Borde det inte vara en självklarhet?

Varför ska det behövas provokativa feminister, och varför är de kvinnor som finns i ledningar och styrelser runt om i landet en kvinnlig variant av mannen? Varför måste också hon bära kostym för att tas på allvar? Och då pratar jag inte om att tas på allvar av männen, för det är lika på båda sidor av lägren. Både män och kvinnor anser en kvinna i kostym/dräkt vara mer seriös än en kvinna i shorts och linne, medan männen inte förlorar varken ethos eller pondus när de intervjuas på sommarstället i shorts och t-shirt.

Det finns en rad sådana omedvetna fördomar som vi bär med oss, som vi har gentemot andra och som vi agerar efter själva. Inte minst när det gäller hur vi kommunicerar med vår omvärld. För i mångt och mycket agerar kvinnorna fortfarande efter den modell som dragits upp av Christine de Pizan och Madelene de Scudéry för flera hundra år sedan. Vi inleder oerhört ofta vår dialog mot omvärlden med en ursäkt för att vi tar till orda när vi har något viktigt att säga, när vi vill påpeka eller kritisera något. Och de flesta kvinnor vet inte ens om att de gör det. Inledningen "Ursäkta mig, men..." eller "Du får förlåta mig, men jag håller inte med om..." är långt vanligare än vad man kan tro. Likaså säger kvinnor väldigt ofta "jag tror inte...", "jag vet inte, men..." osv. Hur ofta hör ni män tala på det viset?

Det kan verka oskyldigt att säga så, men det är faktiskt inte det. Inleder du din åsikt med "ursäkta mig, men..." så förlorar du oerhört mycket kraft i ditt anförande, hur viktigt ditt budskap än är och hur kraftfullt du än framför det. Därför att den inledningen, vars syfte är att meddela respekt för motpartens åsikt säger mer än "jag respekterar din åsikt, men håller inte med". Vad den i själva verket säger är att du ödmjukast ber att få framföra din åsikt, men att du också lämnar över makten i samtalet till motparten. Det är typisk kvinnlig retorik. Vi är så indoktrinerade att visa respekt för andra, att vi till och med oombedd demonstrerar det för vår omvärld gång efter gång. Vi strävar efter att förstå vår motparts argument och ståndpunkt i första hand, innan vi med en ursäkt framför vår egen. Män tar för givet att de är respekterade, kvinnor påtalar att de respekterar. Varför?

Låt oss göra en liten övning. Låt oss säga att en förälder kommer till dagis för att hämta sitt barn, och personalen säger att barnet vägrat äta, sova och delta i alla aktiviteter den dagen. Now, nu ska ni få två olika responser på från föräldern, och så kan ni försöka gissa vilket kön som säger vad:

Förälder 1: "Men vad har hänt? Han var ju pigg och glad i morse när jag gick? Förvisso sov han lite dåligt i natt, men..."

Förälder 2: "Varför det?"

Förälder 1 är kvinnan. Den som oroar sig för vad som hänt, och som i samma andetag själv börjar lämna förklaringar innan personalen ens hinner svara. Förälder 2 är mannen. Den som direkt ifrågasätter utan att försöka hitta förklaringar eller ursäkter. Och ingendera är fel, absolut inte. Det är bara ett sätt att demonstrera hur män och kvinnor kommunicerar i grova drag.

Låt oss nu förflytta det hela till arbetsplatsen istället. Du kommer en halvtimme för sent till jobbet, och din chef stannar till och kommenterar det. Vem svarar vad, tror du?

Person 1: "Jag är ledsen, men bilen fick punktering och jag stod fast mitt på motorvägen med ungarna i bilen och var tvungen att ringa efter hjälp..."

Person 2: "Ja, jag fick punktering på motorvägen mitt i rusningstrafiken."

Återigen - kvinnan inleder med att be om ursäkt och fortsätter med att detaljförklara hur jobbig och stressfylld situationen varit, medan mannen lämnar en forklaring utan detaljer. Varför är det så, tror ni? Jo, det beror på att det har blivit en reflex för oss kvinnor att redogöra för så många moment som möjligt som har påverkat situationen, eftersom vi är indoktrinerade med att vi måste detaljredogöra och ursäkta våra förehavanden om de ska accepteras. Inte bara det - det är vi själva som indoktrinerar både oss själva, och alla kvinnor i vår omgivning. Därför att vi i vår strävan efter att förstå motparten också begär dessa förklaringar och ursäkter. Men är de verkligen alltid nödvändiga?

Om din 11-åring sparkar fotboll inomhus och krossar favoritvasen från faster Agatha - varför frågar du honom varför han gjorde det? Vad tror du han kommer svara? "Jag hade för avsikt att krossa något"? Inte troligt, eller hur? Nej, han har gjort det därför att idén föll honom in, han hade tillfälle till det, och därför att han är 11 år och ännu inte lärt sig förstå riktigt att hans handlingar kan få konsekvenser han helst vill undvika. Ändå kommer de flesta kvinnor att fråga honom varför, och sedan också förklara för honom varför han inte får göra så. Till trots för att han redan upptäckt det alldeles på egen hand. Mannen däremot, tenderar att i kraftfulla ordalag retoriskt ifrågasätta vad fan ungen håller på med, och att det där vill han inte se flera gånger. Punkt.

Vad jag menar är inte att kvinnor ska börja tala som män. Vad jag menar är att kvinnor ska lära sig omformulera sig på ett sådant sätt att de inte längre ber om ursäkt för att de tar till orda. Det är én sak att förklara att man fick punktering på motorvägen och stod fast där med ungarna i bilen, det är en helt annan att be om ursäkt för att ens bil fått punktering. Saker vi inte kan påverka ska vi inte heller be om ursäkt för. Vi ska inte be om ursäkt för att vi tar till orda. Och vi ska inte heller servera färdiga ursäkter till vår motpart när det är de som har något att förklara eller berätta för oss. Så långt har vi mycket att lära av den manliga retoriken. Men som sagt, det är inte frågan om att vi ska lägga ifrån oss det kvinnliga sättet att kommunicera. Det är frågan om att det helt enkelt inte finns en kvinnlig retorik som är anpassad för dagens samhälle än. Och den retoriken vill jag vara med och utveckla.

Jag lämnar er med de orden, för det är hög tid att jag tar itu med planeringen inför min resa på tisdag. Ha en riktigt skön söndag, hörni!   

Funderade lite på vilken lön jag kan tänkas komma upp i sen, när jag kommer ut i arbetslivet, så jag räknade lite och kollade runt lite. Och vet ni...jag borde hamna nånstans mellan 35 000 och 55 000/mån. Exklusive bonusar och förmåner. Och ännu högre efter att jag tagit min master. Känns som ett helt okej trade off efter åren som fattig student, hörni ;-)

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Oh...my...god. Jag kollade för skojs skull lite norsk lönestatistik, eftersom jag ju också har en längtan tillbaka till mitt hemland. Och ett av de jobb som kommer vara aktuellt för mig efter att jag tagit min master i retorik är att jobba som informationschef.

Håll i er nu...för...vet ni vad snittlönen för ett sånt jobb är i Norge??

Jo, snittårslönen är 1 141 050. Smaka på den. Enmiljonetthundrafyrtioentusenfemtiokronor. Det är en månadslön på drygt 95 000! Nittiofemtusenkronor! I MÅNADEN!

Gissa om jag kommer söka jobb i Norge sen. Tjänar man 95 000 i månaden, så har man fan råd att flyga till Sverige lite hur som helst för att lösa alla turer kring barnen. Jag kan ha en bostad på båda ställena, till och med, utan att behöva bekymra mig för att vara tvungen att äta nudlar.

Sitter och sneglar på Djävulen bär Prada, och vet ni...i torsdags var jag Miranda. En icke-elak Miranda för all del, men ändå. Jag hade precis det sättet. Den som är van att bli åtlydd. Scary.

Idag är jag dock en trött småbarnsmamma med bråck i matstrupen bara. Ja, det där sista är inget farligt alls, utan något jag är född med. Det är bara lite irriterande när jag, som nu, ska ta ett par alvedon och de liksom fastnar i den där "fickan" i halsen. Det är ingen kvävningskänsla, eftersom det är i matstrupen och inte luftstrupen, men det känns rätt obehagligt. Ibland får jag fullt i kaffe där också, vilket också känns skumt. Då får jag vika mig dubbel så det rinner ut igen. Läckert värre ;-)