Sent omsider har jag färdigställt årets pepparkaksprojekt, och här är resultatet:

Pepparkaks-flowerpower-surfbuss.

Självklart är det en folkabuss. Och registreringsnumret är den surfande pojkvännens initialer och födelsedatum (5/8).

'Nuff said! Här ska surfas!

Surfbussen i sällskap av det obligatoriska pepparkakshuset (även surfare måste ha nånstans att bo. Iaf på vintern.)

Pepparkakshusets tak var aptungt av allt godis och glasyr! Det var med viss bävan jag monterade det, var inte alls säker på att väggarna skulle hålla för tyngden. Men det gjorde de   

Igår bläddrade jag igenom en massa gamla Facebook-statusar, och fann att det var oerhört många av dem som sa saker som att jag är trött, att jag dras med förkylningar, infektioner och feber och så vidare på samma tema. Hela året har det sett ut så. Och året innan var ännu värre.

Det gav mig en tankeställare. Inte minst eftersom kombinationen med alla statusar som hade att göra med studier tydligt målade upp en bild om vad det berodde på. Studier tycks ha varit praktiskt taget det enda jag haft i huvudet. Ja, frånsett dessa händelser som jag råkar ut för lite nu och då. Jag är ju helt enkelt en sådan som råkar ut för saker, det är ju bara att konstatera.

I vilket fall, iår ska jag banne mig avge ett nyårslöfte, något jag annars aldrig brukar göra - nästa år ska jag banne mig planera in ledighet! Inte bara fokusera på pluggandet jämt. Förhoppningsvis leder det till att allmäntillståndet blir lite bättre, och nästa års Facebook-statusar kan spegla något annat än en ständigt trött och förkyld kvinna. Ut med eländes-statusarna, och in med de glada och positiva!   

Jag har för övrigt kunnat dra ner lite på stressen här nu. Institutionen har insett att det inte är riktigt rimligt att vi ska skriva bra uppsatser på så kort tid som vi förväntas - 9 av 16 studenter hinner inte bli klara i tid, vilket talar sitt tydliga språk - och vi får nu utnyttja hela terminen till vårt skrivande. Skönt, för jag vill ju verkligen få möjlighet att skriva en bra uppsats. Inte minst eftersom jag ju tänker bygga vidare på den, och den kommer räknas in den dagen jag ska försöka få en forskningsplats. För övrigt undrar jag om mitt valda ämne möjligtvis är föremål för en eventuell publicering sen (om den blir bra nog, förstås), för jag får så konsekvent höra att jag inte får använda retoriska uttryck i den. Lite märkligt eftersom den publik vi skriver för är våra medkursare, som ju är retoriker, allihop. Det får mig som sagt att undra om den ska kunna nå en större publik också...Vi får väl se hur det blir med den saken. Det vore naturligtvis en kul grej, men jag tänker inte lägga ytterligare press på mig själv för den sakens skull.

Hur som haver - idag har jag båda de små barnen hemma. Dottern blev hämtad i skolan av pappan igår, då hon hade ont i magen, och de var kort om folk på jobbet, så han frågade mig om barnen kunde vara hos mig från igår tills imorgon bitti. Självklart, tyckte jag. Jag ska ju bara skriva på uppsatsen, och att ha barnen hemma med mig när jag gör det är perfekt. Nej, jag är inte ironisk nu, jag menar på fullaste allvar det jag säger. Jag har alltid arbetat som bäst med barnen härjande omkring mig. När det är tyst och lugnt får jag inte alls lika mycket gjort, lustigt nog. Så idag hoppas jag på att göra riktiga stordåd *s*.

Innan jag gör något som helst i studieväg ska jag dock snickra lite frukost åt oss (ja, vi tar det lilla lugna idag, så det blir riktigt sen frukost idag)   

Jag är fortfarande paralyserad. Får ingenting gjort. Inte i hemmet, inte på uppsatsen. Fastän jag valt min väg vidare, så vill det inte lossna. Jag blir tokig på det här. Vart tog min gnista vägen? Vart är min envishet och vilja nu när jag behöver den som mest?

"Om livet ger dig citroner, gör lemonad" heter det ju.

I helvete heller, säger jag. Livet kan ta rätt på sina jävla citroner själv.

*bygger en katapult*