Jag finner det svårt att koncentrera mig idag (också). Ju mer jag lär mig om kurder, desto mer engagerad blir jag på något sätt. Visste ni att Gabriel aldrig fick lära sig sitt modersmål i skolan när han växte upp? Det är förbjudet att undervisa i det språket, förbjudet att trycka upp böcker på hans modersmål.

Tänk om det vore så för oss? Att svenska var förbjudet att läsa i skolan, och det var förbjudet att trycka böcker på svenska. Fastän 70% av befolkningen pratar svenska. Och vi istället skulle tvingas läsa danska i skolan.

Och tänk om vi som folk inte hade några rättigheter. Inga papper. Inte kunna få subventionerad sjukvård som alla andra, därför att vi inte var registrerade någonstans. Att vi var fattiga och att bli sjuk var en katastrof, därför att du måste betala allting själv.

Och tänk att vara svensk i Sverige och ingenting värd alls. Inte ha några rättigheter över huvud taget. Inte rätten till sjukvård, inte rätten till att läsa ditt modersmål i skolan, inte kunna registrera dig någonstans, att inte kunna få ett pass. Tänk om vi hade det så. Tänk om våra barn hade det så.

Fy fasen, vad vi är lyckligt lottade egentligen. Mycket är skit i det här landet, helt klart...men fy fasen, vad vi är lyckligt lottade ändå. Och vad glad jag är att Gabriel finns här. För på universitetet i Uppsala kan han faktiskt studera sitt modersmål. Det kan stå på hans examen i framtiden att han har gjort det. Det må så vara att de förbjuder honom det i Syrien - men i Sverige kan han faktiskt studera sitt eget språk om han vill. På universitetsnivå. Det gör mig både glad och skadeglad. Glad för hans skull och skadeglad gentemot myndigheterna i Syrien som inte kan hindra honom ändå. Hah! Han har rätt till sitt språk. Så det så.

Jag lär mig kurdiska. Det ni    Dels via internet, dels med Gabriels hjälp. Och jag börjar förstå lite. Om jag lyssnar på ett enklare samtal på kurdiska, där de presenterar sig själva, frågar vart de kommer från och så, så förstår jag tillräckligt många ord för att förstå sammanhanget i det de säger. Kul!   Älskar ju att lära mig olika språk, och kurdiska är på sätt och vis inte alls svårt. Det är inte som arabiska exempelvis. Det är ett mycket enklare språk så till vidare att man snabbt lär sig höra skillnad på de olika orden (det är ju omöjligt på arabiska! Iaf för mig  ) , de flesta bokstäverna uttalas likadant som de gör på svenska. Däremot är grammatiken annorlunda, hur man böjer ord och så. Men det ska jag väl också lära mig så småningom.

Gabriel blev jätteglad att jag ville lära mig kurdiska. Det betyder mycket för honom att jag vill försöka prata med honom på hans modersmål. Att jag gör den gesten. Han blir jätteglad när jag försöker skriva enkla meningar på kurdiska till honom i mina sms. Det gör det extra roligt att lära sig förstås. Att han blir så glad när jag försöker.

Enda nackdelen med att försöka lära sig kurdiska är att det just nu är mycket roligare än det jag borde göra...*host*   

Ibland är allt hissnande lycka, ibland den djupaste sorg. Ibland är man trygg, ibland härskar rädslan.

Och ibland finns allting på en gång.

Tänker på bästaste M. Allt kommer gå bra, vännen. Jag är helt säker. Hur skulle det kunna göra något annat? Du måste finnas, vara stark, frisk och glad. De hittade det tidigt, du kommer få hjälp. Men det är också viktigt att få vara rädd, att få panika. Att få sätta ord på de mörka molnen som seglar in. Så låt dig falla när du behöver det. Vi är många som står redo att fånga upp dig.

Tänker på lilla Hugo. Född 8. mars iår. Som fick diagnosen Junktional Epidermolysis Bullosa Herlitz. Den allvarligaste varianten av EB.

Lilla, lilla Hugo har blåsor över hela sin kropp. Stora och små. Sjukdomen gör att han får de här otroligt smärtsamma blåsorna hela tiden.

Han är infektionskänslig och kan inte vistas i folksamlingar.

Man kan inte lyfta Hugo som man gör med andra spädbarn.

Han får morfin hela dygnet. Ständigt högre doser.

Hans mamma och pappa går på knäna, för lilla Hugo måste ha omläggningar över hela kroppen flera gånger per dygn, mediciner och behandlingar hela tiden.

Deras hjärtan slits sönder vid varje omläggning, för Hugo skriker tills han inte får luft på grund av smärtan. Trots de höga morfindoserna.

Hugos mamma och pappa slåss som besatta för sin lille son. Men Hugo kommer dö. Snart. Sjukdomen är obeveklig. Hugo ska dö.

Rädsla och sorg. Själv har jag mest glädje. Att hitta nyckeln till språket fick min relation till Gabriel att vända helt.

Om glädje fanns som stoft, skulle jag ta några rediga nävar och hälla över bästaste M och över Hugo och hans mamma och pappa. Fast kanske skulle det inte förändra något alls. Men ifall glädje kunde eliminera det som är ont, då skulle jag ge dem allt jag hade.

Idag trillade det ner en inbjudan till examensfirande den 10. juni. Avslutningsceremoni som följs av bubbel och snittar för examinerade kandidater med inbjudna gäster. Just det. Inbjudna gäster. För man är välkommen att ta med sig sina anhöriga.

Låt se nu...de enda anhöriga jag har i ordets rätta bemärkelse är en 5-åring, en 7-åring och en 16-åring. De lär knappast ha varken intresse eller behållning av det hela. Så jag får gå själv. Känns faktiskt rätt sorgligt   

Hjälp, vilken helg det blev. Osämja och svartsjuka. Fullt krig. Till helvete och tillbaka. Jag gjorde till och med slut. Men sedan hände något. Jag fick en överraskning och en oväntad förklaring. Det förklarade så otroligt mycket.

Jag vet inte ens vart jag ska börja berätta. Det var så mycket som gick snett. Han sa saker som jag reagerade så starkt på. "Jag äger dig." "Kan inte leva utan dig." "Du dödade mig." Och så alla frågor om mina ex hela tiden. Ett extremt intresse för mina ex. Tyckte jag.

Meningar som var så starka. Som jag läser bokstavligen, eftersom det är så jag gör. Men jag missade en sak. För visst är han lite svartsjuk, men inte så allvarligt som jag hade fått intryck av. För jag glömde vem han är. Glömde hans bakgrund.

Han kommer från Syrien. Från ett av länderna kring Medelhavet. Och vad är människorna kring Medelhavet kända för? Italienare, fransmän och så vidare.
De är kända för sin passion. För de stora orden och de stora gesterna. Syrien är inte annorlunda på det sättet. De uttrycker sig annorlunda än vi svenskar gör. Stora ord. Jag hade glömt det. Såg honom som svensk, förstod det han sa på ett svenskt sätt. Och när någon är svartsjuk och säger "jag äger dig" som svensk, så menas det inte på ett bra sätt. Men Gabriel menade inte så. Han förklarade till sist. Erkände några saker jag inte har vetat. Saker som faktiskt spelar stor roll i det hela.

Han pratar svenska ganska bra. Men använder enkla ord och meningar. Det har jag ju märkt. Jag vet att han inte alltid förstått vad jag sagt. Men det jag inte visste var att han inte klarar av att tänka på svenska ännu. Han har levt isolerat i det svenska samhället. Jobbar jämt, de enda svenskar han träffar är sina kunder. Det blir inga djupa samtal då. Inget sätt att hinna lära sig tänka och resonera som svenskar gör. Man lär sig ord. Inte så mycket mer. Så han tänker fortfarande på kurdiska. Det han vill säga tänker han på kurdiska först, sedan måste han översätta det till svenska. Hitta de svenska orden och försöka få till den svenska ordföljden. Men det är inte alltid den andemening som finns i det han vill säga går att översätta. Som engelska skämt som inte går att översätta till svenska. Samma princip. Så det blir fel. På kurdiska säger man "jag äger dig", men menar det inte bokstavligen. Det man menar är att "du har gett mig ditt hjärta och dina känslor, du älskar mig". Inte att man äger den andre fysiskt och psykiskt. Inte alls.

Jag upptäckte det av en slump. Var arg på honom. Blev ännu argare när han hade tolkat något jag sagt och jag sa åt honom att "nu ljuger du". Han tog så fruktansvärt illa vid sig. Blev inte arg, bara bottenlöst förtvivlad över att jag sa åt honom att han ljög. Jag fick inte använda sådana ord, sa han, och jag hörde hur han nästan grät. Blev ställd. Varför reagerade han så? Vi svenskar säger ju så när någon säger något som inte är sant. Att säga att någon ljuger på svenska innebär bara att man påtalar att det de säger inte är sant. Men på kurdiska har det ordet så mycket mer omfattande konnotationer. Om man säger till någon man älskar att de ljuger, så säger man i själva verket att man inte litar på dem och att de är en dålig människa, och sagt till någon man älskar är det en fruktansvärd anklagelse. Det är ett ord med mycket större betydelse där. Och han blev förkrossad över att jag tänkte så om honom. Det var min första ledtråd igår. Sen följde det här att han tänker på kurdiska, och måste översätta allt innan han säger det. Och att det därför blir väldigt fel ibland. Andemeningar försvinner, han använder fel ord, missar interpunktioner som är viktiga.

Men den största överraskningen, den som förklarade så mycket...jag borde kanske ha sett det. Borde kanske ha förstått. Men jag var mest bara arg över att han inte bemötte allt jag sa i mina sms. Att han ignorerade mig. Tyckte jag. Men jag hade fel. Han gjorde inte det. Det satt långt in, men till sist kom ett erkännande från hans sida. Efter en lång tystnad kom det. Lågmält. Som om det gjorde ont att säga. Kanske gjorde det också det. Han sa att han inte förstår allt jag skriver i mina sms. Jag tycker jag använder ett förenklat språk, men jag använder svenskan obehindrat, som om det vore mitt modersmål. Skriver snabbt, långt och kan skicka många sms i snabb följd. Han hinner inte med att förstå det jag säger. Sa att han måste använda ordbok för att förstå många av mina ord. För han har så många luckor. Han visste till exempel inte vad ordet "avsky" innebär. Förstår inte vad jag menar om jag säger att jag avskyr något.

Han måste ta fram ordboken. Hitta ordens betydelse. Försöka förstå vad jag menar. Den han älskar mest av alla, förstår han inte. Inte när vi kommunicerar via sms. När det inte finns ett kroppsspråk som kan förklara det han missar. Han förstår inte allt. Hinner inte slå upp alla ord när jag blir arg och bombarderar honom med svar, frågor, påståenden och min ilska. Blir bara förtvivlad och behöver att jag ska säga att jag älskar honom bara. Behöver få veta att jag inte försvinner även om jag är arg på honom. Och jag blir bara ännu argare istället, när jag tycker att han ignorerar det jag säger. Och han får sig inte till att säga att han inte förstår. Känner sig kanske i underläge mot den här högutbildade kvinnan, retorikern, som har just orden som sitt arbete, som kan använda dem både som vapen mot honom och även avväpna honom totalt. Relationen blev plötsligt sned och vi var inte jämlika längre. Han känner sig dum som inte förstår. Tänk dig att den du älskar säger 100 ord till dig, och du bara förstår de 30 enklaste av dem. Resten blir svårtytt och stundtals obegripligt.

Och så alla frågor om mina ex. Det jag tyckte var ett extremt intresse för mina ex. Det var inte jämförelsen mellan honom och dem som var det viktiga där. Han ville förstå mig. Ville förstå hur mina tidigare relationer varit, hur jag kunde leva som jag gjort. Hur jag nu kan älska honom så mycket när jag inte kunnat älska på det sättet förut. Ville förstå varför det var så stor skillnad nu när jag träffat honom. Behövde också få bekräftelse, naturligtvis. Ville höra mig säga igen och igen hur underbar jag tycker han är. För han har aldrig fått känna sig speciell på det sättet förut. Inte för någon. Har inte känt sig älskad av en kvinna, inte känt sig som den utvalde.

Han är lite svartsjuk. Det är han. Säger att han skulle bli ledsen och sårad om någon försöker komma mig nära fysiskt och psykiskt, och jag inte bryr mig om det. Han vill att jag ska säga ifrån till dem då. Säga att de inte får göra så. Vill att jag bryter kontakten om de inte slutar. Sett ur det perspektivet är det lättare att förstå hur han känner. Att det han pratar om är att man gör en tydlig markering inför andra att man inte är intresserad av dem på det sättet. Istället för att bara rycka på axlarna åt det och inte bry sig om det. Att det sistnämnda skulle få honom att känna att han kanske inte var viktig nog för mig för att jag ska göra en sådan markering. Att även om det är självklart för mig att jag inte är intresserad av någon annan, så finns det ändå en poäng i att göra en markering ibland som visar det för både honom och omvärlden att jag faktiskt är hans och inte intresserad av någon annan. Det är ingen orimlig begäran på något sätt. Det är inte alls frågan om att jag ska ha restriktioner, säger han.

Det här löser inte våra problem. Ska vi få det här att fungera, så har vi en lång väg att gå. Men att identifiera problemen är första steget på vägen. Att få kommunikationen att fungera är nästa steg. Och han måste bevisa att det han säger är sant också. Att han inte pratar mig efter munnen av rädsla för att förlora mig. Men det han har sagt och sättet han sagt det på är genuint. Man lurar mig inte på det sättet. Jag är inte så förblindad av känslor att jag inte klarar av att se om någon försöker lura mig. Har man växt upp med en psykopat, så lär man sig se sånt, vare sig man vill eller inte. Gabriel menar det han säger. Menade det där och då. Det som måste bevisas är att han också menar det i långa loppet. Och enda sättet att ta reda på det är att ge honom chansen att visa mig det. För även om ord har stor makt, så kan de bara bevisas genom att man gör som man säger. Och jag vill ge honom den chansen. För hur han får mig att känna är fortfarande olikt allt annat jag varit med om. Det här kan bli väldigt, väldigt bra. Det kan också explodera igen. Jag är villig att ta den risken. För 50% chans för lycka är mer än jag någonsin haft i en relation tidigare...

Det sattes på sin spets till sist. Det jag fruktat. Igår briserade bomben.

Han är svartsjuk. Sjukligt svartsjuk.

Jag kommer få välja bort honom på grund av det. Jag ser ingen annan utväg.

Fan också.

Gammal goding i repris: