Jag har ju sovit hela dagen, så nu inatt har det inte blivit mycket sömn. Istället har jag repat upp mohairtröjan jag stickade i vintras, som blev på tok för stor, och börjat sticka den i en storlek mindre, i sällskap av fjärde säsongen av Sex and the City. Och jag har känt mig lite, lite glad på ett sätt jag inte upplevt på gud vet hur länge. Därför att jag snart kommer slippa ha mens helt och hållet. Det ligger en lättnad i det som inte ens går att beskriva. Som gör att jag känner mig gladare igen. Och som smittar av sig på annat. För jag saknar honom faktiskt. Gabriel. Han är i Turkiet just nu. Kommer hem på söndag. Och det får mig även att till fullo inse en annan sak också. Att jag, vare sig jag vill eller inte, är förtjust i någon jag inte kan få. Någon som inte är Gabriel.

Så. Livet känns plötsligt en liten aning ljusare. Och mer komplicerat.

Så. Idag blev jag opererad. Sov inte särskilt mycket inatt, var så rädd att försova mig, så jag har vilat mycket idag. Fick vänta ända till kl 11 innan det blev min tur, så jag sov större delen av förmiddagen efter att jag hade fått en säng. Sen sov jag ju under ingreppet och en liten stund efteråt, och jag tog en flera timmar lång tupplur under eftermiddagen sen jag kommit hem.

Naturligtvis gick det inte att sticka mig idag. Sköterskan försökte tre gånger innan hon gav upp, sen fick de försöka några gånger inne på op innan de äntligen fick in pvk'n vid handleden på vänster hand. Jag ser ut som en hobbynarkoman  

Ingreppet gick bra och kirurgen sa att det såg bra ut så vitt hon kunde se åtminstone. Hon kunde inte se några särskilda muskelknutor eller så, så nu är det bara att vänta in provsvaren. Det borde ta 3-4 veckor. Sen pratade vi både innan och efter operationen om vad som kommer härnäst. I mina papper står det ju att jag ska göra en bränning inuti livmodern, men jag sa att jag hellre vill ta bort den helt för jag orkar inte ha det så här längre. Och hon hade inga som helst invändningar. Allting står ju i mina papper. Jag behöver inte göra någon utredning, ingenting sånt. Jag får det om jag vill. Och trots att det dröjer upp till en månad innan provsvaren kommer, så satte hon upp mig på väntlista för en hysterektomi redan idag, så att tiden ska börja rulla och jag inte ska behöva vänta längre än högst nödvändigt. Det ni. Så inom tre månader ryker eländet. Jag kommer bara ha mens ett par-tre gånger till i livet, sen är det över. Över. Slut. Finito. Aldrig mer den här plågan. Jag kan börja leva igen, träna regelbundet, slippa planera mitt liv kring min mens, slippa blöda som en stucken gris i 1½-2 veckor varje månad. Aldrig mer. Ni kan inte föreställa er den lättnad den tanken innebär för mig. Det är som att få dunderinfluensa med hög feber i två veckor varje månad och plötsligt få möjligheten att helt enkelt välja bort det.

Nu ikväll mår jag skapligt. Har inte tagit några smärtstillande sedan innan operationen, så just nu känner jag väldigt tydligt av min livmoder. Nog känns det att någon varit inne där och grävt runt. Det gör inte jätteont, utan är mer som en lite skarpare, molande värk. Lite som om någon hyvlat runt med ett rivjärn där inne. Undantaget någonstans i framkant av livmodern, högt upp och lite till vänster, där jag gissar att kirurgen knipit loss en redig bit till provtagningen. Där hugger det till. Ska dock ta lite smärtstillande nu, för det gör tillräckligt ont för att jag ska spänna hela kroppen vilket i sin tur kommer leda till ont i hela kroppen och en blixtrande huvudvärk. Så det är lika bra.

Imorgon är det dags. Då ska jag in på Ackis tidigt på morgonen för en mindre operation, där de ska gå in i livmodern och ta prover inuti livmodern samt livmoderhalsen för att utesluta cancer. Det känns rätt så lugnt fortfarande och just nu är det jobbigaste att jag ska sövas. Vi kontrollfreaks har ju alltid lite svårt för situationer där vi inte har någon kontroll alls *s*. Men jaja, det ska nog gå bra.

Själva ingreppet är det ju inte mycket att orda om egentligen. De ska som sagt ta prover, och även göra en abrasio (skrapning). Jag förmodar att det tar typ en kvart eller så. Inte lång tid alls, alltså.

Jag har tid för operation kl 07:30 på morgonen, och jag hoppas jag får komma in på en gång, och inte måste vänta halva dagen (vilket jag lär få göra ifall det kommer in akuta fall). Sen blir jag utskriven någon gång under eftermiddagen, enligt pappren jag har fått.

Jag har mens just nu, är på dag 4 av typ 10-14, men jag förmodar att det inte spelar någon roll. Ett av skälen till att de gör det här är ju att jag blöder i tid och otid, så att pricka en blödningsfri dag är ju inte det lättaste numera.

Ja, som sagt...mens just nu. Och jag mår verkligen, verkligen apkasst den här gången. Det blir bara värre och värre för varje gång. Det känns som om jag dör en liten smula rent fysiskt för varje månad som går. Jag kan inte ens beskriva riktigt hur det känns. Det är som att ha influensa, muskelvärk, konstanta störtblödningar, kramp i livmodern, illamående, kallsvettningar - allt på en gång. I minst 10 dagar varje månad. Sen ska man hämta sig efter det också, vilket tar ungefär en vecka. Och så lägger vi till pms i potten, vilket innebär att jag i bästa fall har ca 3 dagar varje månad då jag känner mig någorlunda som människa. Det är fan inte hållbart någonstans. Jag orkar inte ha det så här i minst 15 år till.

Planen är att om de inte hittar något i proverna som tas imorgon (där jag nog får räkna med att det kan ta upp till en månad innan jag får svar från patologen), så ska de gå in i livmodern och bränna alla kärl på insidan. Tanken är att min mens efter det ska minska betydligt, och i bästa fall upphöra. Men just nu känner jag mig tveksam till det ingreppet. För de flesta blir mensen mycket mindre och för många upphör den helt. Det är bara det att det som gäller för de flesta sällan är applicerbart på mig. Ta bara hormonspiralen. Den sägs vara lika effektiv som sterilisering, minskar mensen betydligt, och många (de flesta?) slipper mensen helt. Tror ni det blev så för mig? Nej, just det. Jag blödde som en gris i 4 månader i sträck, hade så ett uppehåll i blödningarna under 2 veckor - och då blev jag gravid! Med spiralhelvetet. Sen började jag tokblöda igen, eftersom det blev en spontanabort av alltihop (tack och lov för det åtminstone), och då åkte även spiralen ut. Dvs, den var på väg ut när jag var till gynekolog pga blödningarna, och trillade ut medan jag var där. Och det som är hela syftet med hormonspiralen - att det inte ska bildas någon hinna inuti livmodern som sedan stöts ut (mens) - det hade ju inte hänt alls hos mig. Nej, trots att jag hade blött i flera månader i sträck, och blött mycket, så hade jag en jättetjock hinna inuti livmodern. Spiralen hade alltså rakt motsatt effekt på mig istället.

Och på grund av det där, så är jag naturligt nog skeptisk till att den där bränningen ska ha någon större effekt. Dessutom dröjer det åtminstone 3 månader innan man ser det riktiga resultatet av det hela, och under tiden blöder man i stort sett som innan. Vilket innebär att det under flera månader framöver kommer fortsätta som det har gjort för mig. Och jag orkar verkligen inte mer nu. Jag har suttit inne i flera dagar nu, och inte ens kunnat ha kläder på mig, eftersom jag mår så dåligt under min mens. Att plugga är bara att glömma, äta orkar jag knappt alls, och jag sover uruselt. Och då ska ni veta att jag går på Citodon alla mina vakna timmar...Hur det är utan så kraftiga smärtstillande ska jag inte ens försöka återge. Ordet "helvete" comes to mind, om man säger så.

Nej, jag överväger seriöst att begära en hysterektomi först som sist. För jag kan inte ha det så här. Under de senaste par åren har det som alltid varit en apjobbig mens antagit proportioner som ger mig betydligt minskad livskvalitet. Jag är tvungen att planera hela mitt liv kring min menscykel. Och bara en sån sak som att jag åtminstone under de första 5-6 dagarna måste använda blöjor för barn för att inte blöda igenom...Ni kan inte föreställa er hur förnedrande det känns.

Jag förtjänar bättre än så här. Jag har fanimig gjort rätt för att få leva normalt, jag som alla andra. Jag vill inte ha det så här längre. Faktum är att jag inte vill ha mens någonsin igen. Ever. Och vet ni, jag läste nånstans att det i vissa fall blir så att man hamnar i klimakteriet efter en hysterektomi trots att man lämnat äggstockarna kvar, men skulle det hända mig så är det fan värt det. Spelar roll liksom. Klimakteriet kommer ju förr eller senare i vilket fall, och det kan fan inte vara värre än det här. Inte en chans. Så jag tror att det blir nog bara en operation till. Och då ryker hela helvetet. Så att jag kan få börja leva igen.

Det har varit en riktig pajmånad så här långt. Här är några av de pajer jag tillverkat (och förtärt  ):

Kyckling- och broccolipaj. Troligen den godaste pajen jag någonsin gjort.

Ananaspaj. Sagolikt god!

Tacopaj. En favoritpaj som görs åtminstone en gång varannan månad.

Lemon Meringue Pie. Ska strax provsmakas, så jag får återkomma med bedömning.

Sen har det gjorts lite andra pajer också, till exempel blåbärspaj. Och flera lär det säkert bli innan månaden är slut. Är bland annat sugen på att göra sweet potatoe pie          

Jag kanske är orättvis. Mot Gabriel. Han accepterar ju allt hos mig och med mig, för varv det dyker upp och för varv han hinner vänja sig. Det gör han ju. Och han älskar mig utan förbehåll. Det är jag som har de stora bekymren kring ditt och datt hela tiden. Och dessutom har jag mage att gnälla över att han gnäller över sitt bagage och att han har haft det svårt i livet, samtidigt som jag överväger att avsluta relationen på grund av mitt eget bagage. Snacka om att se stickan i någon annans öga men inte bjälken i ens eget, eller vad det nu heter.

Kanske behöver jag bara tid. Och han också. Jag har ju tid. Egentligen. Det är ju ingen brådska varken med det ena eller det andra i relationsväg. Faktiskt inte. Kanske behöver jag mest av allt tid för att bota min skrämselhicka som hela tiden dyker upp, och som gång på gång får mig att halshugga mina relationer. Kanske är det så.

För övrigt - den där gården jag drömmer om att köpa, den med ladan som ska bli tomtens verkstad...visst måste man även ha ett sjörövarskepp på tomten också? Och några dockstugor. Och en stenbro, en liten damm och...ja. Visst måste man det? Jag kommer ju ha en drös barnbarn i framtiden. Förmodar jag. Och de måste ju ha något att roa sig med när de är hos mormor/farmor, eller hur?

Så får det bli.

Gabriel är förresten världens snällaste. När vi kom hem från stugan i torsdags låg det två paket innanför dörren här. Ett till vardera av barnen (ja, de små då). Han hade varit hit tidigare på dagen med ett varsitt paket med godis till ungarna. Som en överraskning till barnen. Han är vansinnigt snäll. Jag är ovan vid snäll. Väldigt ovan. Väntar hela tiden på att motkraven ska komma. Fast det gör de inte. Inte en enda gång. Inte ens en antydan till motkrav.

Kanske är en del av svårigheterna här just att han i grund och botten är så genuint snäll. För det är så ovanligt och man liksom automatiskt förväntar sig att det ska finnas baktankar med det. Men jag tror faktiskt inte han fungerar så. Lika lite som jag har några baktankar med att jag vill hjälpa mitt ex i framtiden. Det är en sån sak man bara gör liksom. Och det verkar vara samma sak för Gabriel. Det verkar vara en sån sak han bara gör, det här att vara snäll och ge gåvor.

Mycket tankar snurrar det i skallen idag, som ni ser. Och jag dumpar dem här, som vanligt. Tömmer huvudet lite. Jag behöver det. Det får mig att må bättre.

Jag minns inte riktigt senast jag kände mig riktigt lycklig. Nånting har liksom fattats, men jag vet inte vad. Kanske är det hösten och vintern som gjort det, när jag först bodde mitt i Stockholm och vantrivdes så fruktansvärt och där jag befann mig i en relation som inte kändes riktigt bra. Och som sedan följdes av 1½ månad som inneboende. Sen fick jag äntligen flytta hem, och kort därefter träffade jag någon ny, innan jag ens hunnit landa riktigt. Och så avslutandet av min kandidatexamen och det påföljande antiklimaxet som uppstod. Troligen är det så att allt det där sammantaget påverkat mig och gjort att jag inte riktigt mått bra.

Jag fick min mens igen igår och är mer knäckt än någonsin den här gången. Kroppen orkar bara inte. Ute skiner solen och jag borde gå ut med barnen, men orken finns bara inte. Jag borde plugga, men orkar inte det heller. Jag borde ta itu med jättedisken i köket. Men jag orkar inte. Orken lyser med sin frånvaro. Och instinktivt söker jag mig till mitt happy place då. Som jag alltid gör. Eller mina happy places kanske jag ska säga, för det finns ju flera. Ett av dem är drömmen om det avskilda och lugna, som nu kommit att manifesteras i drömmen om en stuga mitt ute i ingenstans. Så det tänkte jag på hela dagen igår. En röd liten stuga vid ett vatten, där jag har el men inga övriga bekvämligheter. Laga mat på vedspis, ha en stor veranda på framsidan som vetter mot vattnet, där jag kan sitta i min gungstol och sticka och lyssna på regnet de dagar det regnar. Och där vill jag ha min spinnrock, så att jag kan sitta på verandan och spinna mitt eget garn, som jag sedan färgar vid vedspisen om kvällarna. Det är min sommardröm. En av dem.

Idag mår jag ännu sämre än igår, och då hamnar jag ofelbarligen på mitt huvudsakliga happy place rent tankemässigt. Julen. Jag är en julälskare av gigantiska mått, och för mig handlar det inte bara om julafton. För mig är julen hela december och de första dagarna av januari. Förstår mig inte på de som tror/tycker att julen bara handlar om julafton, och som suckar över konsumenthysterin. För mig är det inte alls så. För mig är det en flera veckor lång högtid där fokus ligger på lugnet, att umgås, att baka och pynta, göra egna julklappar, ta långa promenader i snön, att bygga snögubbar och allt sånt. Och ljus. För mig är inte julen kopplad varken till konsumtion eller religion. Det är en midvinterfest där man firar att ljuset snart kommer tillbaka. En årstid där vinterstormar ibland gör det hopplöst att vara utomhus, men då man istället kurar ihop sig inne och gör varm choklad och läser en bra bok, stickar ett par strumpor eller spelar brädspel.

Vet ni vad jag drömmer om? Att en dag köpa drömhuset, som även ska ha en jättelik tomt med en stor, gammal lada på. Den ladan vill jag isolera, och sen inreda. Det ska vara öppet i tak utom längs väggarna högst upp, där det ska finnas gästrum. Det ska vara en trappa upp från ena kortväggen, på båda sidor, och en plattform runt hela vägen på övervåningen, där man går in till gästrummen. Och vid andra kortväggen nere ska det vara en gigantisk öppen brasa, där det finns vedspisar på vardera sidan som man också kan elda i och använda för att laga mat om man vill. En jättelik julgran ska det finnas, och ett långbord över hela golvet med bänkar på vardera sidan om. Och det ska finnas leksaker överallt. Och garn och tyger och papper och pennor och målarsaker och lera och en ugn för att bränna keramik i och en massa såna kreativa saker. Lite tomtens verkstad liksom. Mitt happy place i verkligheten. Det kanske låter fånigt, men det är vad jag vill ha. Och jag vill ha ett litet stall där det ska stå en ardenner, och en riktig släde.

Sen skulle jag vilja bjuda in människor för att umgås och fika och pyssla och bara vara och ha en okomplicerad jul. Och om jag blir rik skulle jag vilja bjuda in ensamstående mammor som inte har råd att göra riktig jul för sina barn, så att de kunde komma dit och bo några dagar. Det skulle jag vilja göra.

Kanske låter det jättefånigt, men så vill jag ha det. Jag älskar den tanken. Mitt eget "julland" som finns tillgängligt året runt. För jag har ju lite jul hela året. Gör julklappar året om, och dagar som idag, när jag mår dåligt, så tittar jag alltid på julfilmer. För att få den där känslan av lugn och ro, känslan av lycka.

Just nu behöver jag den där känslan av lugn, ro och lycka mer än någonsin. Jag känner mig splittrad och mentalt stressad. Har ingen riktig ro i kroppen, vet inte vad jag ska göra, har massor som ligger på, men kommer inte riktigt någonvart med någonting alls. Antiklimaxet sedan i vintras ligger kvar i själen, jag känner mig stressad över att närma mig studiernas slut och att jag snart måste börja jobba och en massa såna saker. Relationen med Gabriel stressar mig. Han är mitt livs kärlek, men han tar samtidigt knäcken på mig. Eller nej, det gör han inte. Mina gamla erfarenheter gör det. Mitt behov av att ha saker på ett visst sätt till följd av de där erfarenheterna ställer till det för mig. Jag har ett enormt behov av att skydda mig själv ekonomiskt och praktiskt. Jag har väldigt lite tålamod med sådant jag anser vara trams. Och med en man som är väldigt mycket känslomänniska, och där jag själv inte är det på samma sätt, så är det väldigt lätt hänt att avfärda mycket som trams och nycker. Därför att jag låter logiken styra, och logik bara fnyser åt känslor. Iallafall känslor som i min värld uppfattas som fåniga, som till exempel att en 38 år gammal man ska behöva ett sådant stöd av mig att han inte fungerar riktigt om han inte får det. Att han blir så fruktansvärt ledsen och nere över saker, på ett sätt jag inte alls förstår, därför att jag i samma situation automatiskt reagerar med "hur löser jag det här?". Därför att jag aldrig har haft behov av att prata om problem, därför att jag aldrig har haft behov av stöd på det sättet, därför att jag inte blir alldeles knäckt av det. I värsta fall, som nu, så konstaterar jag bara att saker och ting inte funkar just nu, men tänker samtidigt att det är övergående. Det är så djupt som jag förmår att sjunka liksom. Att faktiskt bli ledsen och nere finns inte i min värld. Jag tappar aldrig modet, även om jag ibland tappar orken. Så det där är väldigt svårt för mig att förstå.

Jag önskar det var december nu. Att solen inte sken ute och man var "förpliktigad" att gå ut. Jag orkar inte och jag vill inte. Jag önskar jag kunde ta semester och bara vara i fred. Istället kryper jag nog upp i soffan igen och stickar en strumpa. Struntar i sommaren där ute och bara är. Barnen leker och härjar och har spritt leksaker över hela lägenheten, och det gör mig ingenting alls. De är också fullt nöjda med att bara vara inne, leka och ta det lugnt. Och titta på julfilmer.

Orkar inte sitta upp längre. Kaffe. Soffan. Vi hörs, hörni.