Direktlänk till inlägg 16 juli 2011

10 sekunder

Av /A - 16 juli 2011 13:38

Igår åkte Gabriel till Turkiet i 10 dagar. Han spenderade delar av natten innan hos mig, men jag sov mest bara, var så vansinnigt trött. Så trots han försök att intressera mig för annat, så...ja. Jag var helt enkelt för trött. Sen åkte han hem vid 01:30-tiden. Inga konstigheter så långt. Sen, på morgonen, skickade jag ett god morgon-mess, som han svarade på, och där han även sa att han saknade mig sååå mycket, följt av en ledsen smiley. Jag svarade att resan nog skulle bli bra och att jag hoppades han skulle få roligt. Det sa jag därför att han under natten gnällde om att det inte kändes som någon semester, att det bara var jobbigt eftersom han inte visste vad som skulle hända, att han bara skulle träffa sina föräldrar och inga av sina vänner och allt vad det nu var. Gnäll, gnäll, gnäll.


Hur som helst. Det där är bakgrunden i det här inlägget. Det, och att jag fått fan flera gånger för att jag inte hör av mig tillräckligt ofta, för han menar på att 10 sekunder måste jag ju ändå ha för att säga hej åtminstone. Visst. Jag har försökt tillmötesgå honom på den punkten. Och så var det igår då. Jag fick det där meddelandet på morgonen, som jag svarade på som jag sa här ovan. Och inte vet jag om det är avsaknaden av "jag saaaaaaaaaaaaaaaknar dig" från min sida som gjorde det, eller att jag bara sov på natten, eller what ever, men jag hörde inte ett ljud ifrån honom på resten av dagen. Inte när jag strax efter lunch skickade ett meddelande och frågade hur det gick, om han hann med allt han skulle göra innan avresa, och inte ett ljud när jag en halvtimme innan avgång skickade ett meddelande och önskade trevlig resa. Vilket jag normalt sett inte skulle reagera nämnvärt på, om det inte vore för att jag fått så mycket fan för att jag inte hör av mig. Då tycker jag faktiskt det minsta man kan begära är att han skickar ett meddelande och säger hejdå innan han åker utomlands i 10 dagar. Faktiskt. För nog fan måste han ha haft 10 sekunder över nånstans såpass att han kunde göra det, tycker jag.


Samtidigt bryr jag mig inte riktigt. Jag är lite trött på allt gnäll. Det har varit mycket av den sorten på sistone. Om hur jobbigt och svårt hans liv har varit, att han behöver mig så mycket nu när det är en del strul med hans sons skola (det är en annan historia), att han ständigt och jämt säger att jag måste ta hand om min man. Jag är faktiskt rätt less på det. Okej att man har en svacka, men just nu känns det som att han blivit en blodigel, vilket ofelbart får mina känslor att svalna betydligt. Jag är inte intresserad av att leva med en människa som beter sig så.


Sen är det en annan sak också. Efter tre dagar i den ljuvliga sommarstugan i Dalarna har jag ju bestämt att även jag ska köpa en sådan någon dag. Jag kanske rent av köper det innan jag en dag köper hus. Och det slog mig att något som är mycket viktigt för mig i det där är just att det är jag som äger både stugan och huset. Jag vill inte dela det med någon annan. Jag är så trött på att flänga runt i världen, att ständigt flytta, nu vill jag ha något som är beständigt, som alltid finns kvar - och som inte är till hälften någon annans, och där vederbörande kan ställa krav på äganderätt ifall det en gång tar slut mellan oss. Jag vill inte ha det så. Jag vill att det ska vara mitt. Punkt slut. Och det funkar ju inte så bra i en relation liksom..."Hörru du, jag är ledsen, men jag vill vara ensam ägare till alla tillgångar." Det kommer inte falla i god jord.


Sen börjar jag som vanligt att längta allt mer tillbaka till att vara singel, hur mycket jag än i grund och botten älskar honom. Trots det tycks mitt behov av frihet vara ännu större än kärleken. Vilket kanske inte är så konstigt i och för sig, tar man min livshistoria i betraktning.


Så jag vet inte...just nu vill jag mest bara avsluta det hela. Få tillbaka min frihet. Bara låta känslorna dö ut.


Tack och lov för de här 10 dagarna han är i Turkiet nu. Jag behöver verkligen få vara i fred bara. Så får vi väl se sen hur det blir.



 
 
Linda

Linda

17 juli 2011 01:37

Nu är han ju borta i närmare två veckor, då hinner du kanske känna efter mer ordenligt vad du vill och känner. Spontant känner jag att efter vad du berättat, och så länge har ni ju inte varit tillsammans, så har det stormat mer än vad som kan kallas nyttigt. Hoppas du kommer fram till något som känns bra för dig.
*Kram*

http://www.mitt-ointressanta-liv.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av /A - 1 januari 2012 10:48

Kära blogg, jag vet att jag har försummat dig under lång, lång tid. Men jag har liksom inte haft varken ork eller lust att skriva på länge.   2011 var ett tungt år. Gick tillbaka igår och skummade igenom gamla inlägg, och såg hur året utvecklade ...

Av /A - 2 augusti 2011 21:32

Jag har både svårt att hinna med saker och ting numera, och svårt att orka med. Och nu, när jag dessutom har två bloggar, så är det verkligen svårt att hinna med. Jag skriver nu även på http://rhetorica-galactica.bloggplatsen.se/ , som är en "publik"...

Av /A - 22 juli 2011 04:12

Jag har ju sovit hela dagen, så nu inatt har det inte blivit mycket sömn. Istället har jag repat upp mohairtröjan jag stickade i vintras, som blev på tok för stor, och börjat sticka den i en storlek mindre, i sällskap av fjärde säsongen av Sex and th...

Av /A - 21 juli 2011 19:14

Så. Idag blev jag opererad. Sov inte särskilt mycket inatt, var så rädd att försova mig, så jag har vilat mycket idag. Fick vänta ända till kl 11 innan det blev min tur, så jag sov större delen av förmiddagen efter att jag hade fått en säng. Sen sov ...

Av /A - 20 juli 2011 20:09

Imorgon är det dags. Då ska jag in på Ackis tidigt på morgonen för en mindre operation, där de ska gå in i livmodern och ta prover inuti livmodern samt livmoderhalsen för att utesluta cancer. Det känns rätt så lugnt fortfarande och just nu är det job...

Skapa flashcards