Kära blogg, jag vet att jag har försummat dig under lång, lång tid. Men jag har liksom inte haft varken ork eller lust att skriva på länge.

2011 var ett tungt år. Gick tillbaka igår och skummade igenom gamla inlägg, och såg hur året utvecklade sig till en långsamt nedåtgående spiral ur mental synpunkt. Som även satte sina spår rent fysiskt - under hösten har jag plussat nästan 10 kg. Blä.

Jag vet inte riktigt vad som hände egentligen. Någonstans undervägs gick liksom luften ur mig på nåt sätt. Hur som helst, jag ska göra en snabb nyårskrönika. Och kanske hittar jag en ledtråd någonstans undervägs till vad som hände.

Januari:

Jag började året med pojkvän och boendes på Karlavägen i Stockholm. Herrejävlar, vad jag vantrivdes med att bo inne i stan sådär! Kände mig så instängd. Fångad. Retade mig allt mer på pojkvännen och längtade hem, hem, hem. Slits mellan mitt uppsatsarbete (C-uppsatsen), vantrivsel, en relation som inte fungerar, och mina ständiga försök att hitta åtminstone små glädjeämnen. Månaden avslutas med att han går och hyr en gemensam lägenhet åt oss, trots att inget beslut tagits om att vi ska fortsätta bo tillsammans. Jag känner mig överkörd, osynlig och mäkta förbannad.

Februari:

Jag lämnar honom med buller och bång den 9 februari. Blir inneboende hos exmaken och hans sambo, samt mina yngre barn, under en period. Mår skit och är på sitt vis glad åt att ha människor runt mig hela tiden. Längtar samtidigt hem nåt alldeles kolossalt. Mot slutet av månaden börjar kreativiteten vakna till liv igen, och den 28 februari påbörjar jag mitt mormorsruteöverkast bland annat. Dagen innan var vi, barnen och jag, på NASA-utställningen på Tekniska.

Mars:

Barnen har sportlov, och jag åker bland annat till Operan med dottern. Får bröllopsinvitationen till exmakens och hans sambos bröllop, och erbjuder mig att hjälpa till vid bröllopet. Det är min bröllopsgåva till dem. Är ständigt krasslig och pendlar mellan 38 och 38,5 i stort sett varje dag. Drömmer mycket om framtiden. Det röda huset med vita knutar, mitt skrivande. Såna saker. C-uppsatsen blir äntligen klar och den 17 mars opponerar jag på den. Jag ler i flera dagar efteråt. En 26 år gammal dröm är uppfylld! Årets första, riktiga höjdpunkt. Andra höjdpunkten inträffar 10 dagar senare, när jag äntligen kommer hem igen. Det dröjer dock flera veckor innan jag "landat" och kommer hem även mentalt.

April:

Andra april fyller min äldsta son 16 år. Samma dag gifter sig exmaken och hans sambo. Vackert bröllop och jag är den som står för det övergripande i runt-omkring-grejerna den här dagen. Är extremt trött hela tiden den här månaden. Orken sinar allt mer, och antalet inlägg minskar i bloggen. Jag börjar få svårt att hitta orden.

7 april bryter jag benet och sliter sönder en massa sen- och muskelfästen i och runt vänster knä. Fibulabrott, kollateralligamentskador och bristningar i muskelfästen framförallt på ovansidan knäleden är domen. Får hoppa runt på kryckor och lägga träningen på hyllan för ett långt tag framöver.

Det blir allt mer påtagligt att jag hamnat i någon sorts post-examen-svacka. Får ingen fart på masterstudierna och min masteruppsats. Orken saknas liksom helt, hur jag än gör. Längtar allt mer efter att vara något annat, något mer, än bara student. På månadens sista dag träffar jag Gabriel.

Maj:

De första veckorna av relationen med Gabriel är både underbara och välbehövliga. Att bli oförbehållet älskad är nytt för mig, och jag behöver det. Men han driver mig också till vansinne och emellanåt är jag rasande på honom. Vilket jag blir allt oftare. Han börjar kräva saker som att jag ska säga upp bekantskapen med mina ex, mina barns pappor, och jag upptäcker att det enda han kan prata om är kärlek och sin passion för mig. Jag behöver mer än så. Mycket mer. Snart nog driver han mig till vansinne på daglig basis och jag inser att det inte kommer gå.

Juni:

Den här månaden har vi vår examensceremoni, och bästaste M följer med mig. Min syster for all intents and purposes, som jag presenterar henne för min handledare. Efter en kväll med middag och drinkar i glatt sällskap fortsätter jag "firandet" dagen därpå med att åka till Stockholm och fika med några av tjejerna där, som jag inte sett på länge. Får dock veta samma dag som jag har min examensceremoni att jag kan ha cancer i livmodern och att jag ska opereras under sommaren för att ta prover från insidan livmodern och livmoderhalsen.

Äldsta sonens första seriösa relation totalkraschar brutalt och vi ägnar en längre tid åt att bara umgås och prata. Gabriel finns mer eller mindre med fortfarande, men jag har redan bestämt mig för att avsluta relationen.

Börjar leta ny lägenhet. Får bara bo kvar där jag är så länge jag är heltidsstudent, och tiden börjar rinna ut. Bara lite drygt ett år kvar, sen måste jag flytta.

Juli:

Börjar känna mig allt mer "lost". Vad vill jag göra? Vilket ben ska jag stå på framöver? Spenderar ett par dagar under mitten på månaden i en stuga i Dalarna, tillsammans med mina barn, exets fru, och hennes dotter. Underbara, ljuvliga dagar, där jag för första gången under det här året känner mig som människa igen. Lyckas även studera en del under dessa dagar, och jag bara njuter.

Min mens blir bara värre och värre för varje månad som går, och jag känner mig döende varenda gång den kommer. Opereras 21 juli. Gabriel är i Turkiet i 10 dagar och jag njuter av friheten. Är utled på honom och hans ständiga gnällande om hur synd det är om honom och hur dåligt han mår. Inte minst med tanke på att han tycks strunta fullständigt i att jag kan ha dödlig cancer. Nej, det är honom det är synd om, tycker han. Fastän han inte har något som helst skäl att tycka synd om sig själv. Han är fullt frisk på alla sätt och vis.

Augusti:

Orkar inte längre skriva. Orden fattas mig allt mer. Ett enda inlägg i den här bloggen i augusti. Det sista på hela året.

Gör till sist slut med Gabriel på allvar. Får tillbaka provsvaren efter operationen, och har inte cancer. Årets tredje ljuspunkt. Tragedin i Norge äger rum, och jag engagerar mig enormt i det hela. Mailar både norska och svenska myndigheter (och får svar från de sistnämnda!), startar en "officiell" blogg där jag skriver om ämnen jag anser vara mer allmängiltiga. Där finns inga inlägg om stickade strumpor, barnen och hur jag känner och mår.

Åker på NASA-utställningen igen, denna gång tillsammans med E, och får träffa en livs levande astronaut som gått på månen - General Charlie Duke. Årets fjärde ljuspunkt. Märkliga saker börjar hända känslomässigt i förhållande till E, och saker och ting ställs på huvudet. Vad nu? Vet inte vad jag ska tycka och tänka om det hela. Vill mest bara att det ska försvinna, orkar inte mer relationstrassel nu. Han är dessutom upptagen.

September:

Ny termin på UU. Min andra termin som masterstuderande. Och jag har inte åstadkommit ett skit under de tre månader som passerat. Orken finns inte längre. Jag står på väntlista för hysterektomi.

Får jobb - årets femte ljuspunkt.

Oktober:

Extrajobbet visar sig vara så mycket mer än bara "extra". Jobbar en hel del. Pluggar mindre. Hittar fortfarande inte orden, varken för uppsats eller blogg. Ständigt trött och slut. Knät har fortfarande inte läkt helt, och träningen ligger fortfarande i huvudsak på is, även om jag försöker komma iväg ut i skogen nu och då. Den röriga icke-relationen till E fortsätter lite haltande, även om vi är överens om att bara vara vänner. Det funkar jättebra så länge vi inte ses. När vi ses...ja, då går det inte fullt lika bra att bara vara vänner.

Dottern fyller 8 år och får en London-resa i födelsedagspresent, dit hon åker tillsammans med sin pappa.

Ska genomgå min hysterektomi-operation i slutet av månaden, men efter att ha blivit inskriven och ha väntat större delen av dagen blir jag hemskickad eftersom 7 op-sköterskor är sjuka. Ingen op, och ingen vet när den kan tänkas bli av. Börjar även ta tag i mina skulder och upprättar en avbetalningsplan. Köper två spinnrockar och uppfyller således en mångårig dröm. Saknar dock kardor och ull, så det blir inget spinnande än.

November:

Jag jobbar, jobbar och jobbar. Försöker hinna plugga också, men det är fortfarande oerhört svårt att få något vettigt gjort. Blir headhuntad av ett större bolag som vill att jag ska sköta deras löpande översättningar, så jag får dra igång min egen verksamhet också, mitt i allting. Som tur är har jag tillgång till ett aktiebolag som jag kan få fakturera via.

December:

Jobbar fortfarande väldigt mycket, ända fram till sista veckan innan jul, då jag trixar fram några extra lediga dagar. Tanken är att tokplugga, men det blir inte så mycket mer gjort än att förbereda inför julen. Får en skaplig lön och skämmer bort barnen fullständigt med julklappar. Känns oerhört skönt att kunna göra det, för första gången på flera år. Är extremt trött för jämnan. Känns som jag bara sover och jobbar, och inget annat. Hittar ingen julkänsla heller, mycket för att vintern uteblir. Det är i huvudsak plusgrader och regn om dagarna.

Köper ett kit för att sticka Uppsala-vantarna, och när jag stickar in årtalet "2012" så känner jag för första gången på gud vet hur länge en glimt av glädje och förväntan. Nästa år bara måste bli bättre. Avslutar året med kraftig mensvärk under mellandagarna, men mensen kommer tre dagar sent och anländer inte förrän på nyårsafton. Då med buller och bång, och jag blir kanondålig. Är dessutom förkyld och febrig.

Ja, så såg förra året ut. Inte mycket att hänga i julgranen, om jag ska vara ärlig. Även om det nu fanns ett par rejäla ljuspunkter också. Dock räckte de inte riktigt till för att sprida ljus och värme över resten av året.

Jag skulle vilja säga att jag vaknade idag och kände mig både glad och har tillförsikt, men den här förbannade mensen håller på att ta knäcken på mig. Blödde ner halva badrummet när jag klev upp idag. Suck. Är dessutom kluven till hela operationsgrejen eftersom tankarna kring fler barn fick ny aktualitet i höstas, av olika skäl. Kanske mest av allt därför att jag behöver en förändring i livet, och de där allra första åren som nybliven mamma varit de år då jag varit mest tillfreds med mig själv. Jag längtar efter den känslan. Och jag längtar efter det lugn som det skänker att vara småbarnsmamma. Det jag inte riktigt kan avgöra dock är om jag egentligen längtar efter fler barn, eller om det bara är den där känslan jag saknar...I skrivande stund misstänker jag att det nog mest av allt kan handla om det sistnämnda. För jag är så oerhört missnöjd med mig själv just nu. Sedan flera månader tillbaka. Att jag inte får gjort det jag ska, att jag har svårt att hinna och orka med min träning, att vikten skenat iväg igen. Om jag ska beskriva mina känslor inför mig själv just nu, så är det ordet "missnöjd" jag skulle använda.

Jag måste ta ett beslut i den där frågan illa kvickt nu också, för alldeles innan jul fick jag faktiskt ett nytt op-datum. 11 januari är jag inbokad för en hysterektomi. Inskrivning 10 januari. Och just nu, efter att ha gått igenom det gångna året, så känns det onekligen som att det är det enda vettiga att göra. För jag tror en stor del av mitt mående det gångna året berott just på att jag sliter med dessa enorma blödningar varje månad, mot järnbrist och mot gud vet vilka andra brister jag ådrar mig av det hela. Det dränerar mig fullständigt på allt av ork. Och även om en graviditet på sitt vis löser problemet för en kortare stund, så är det ändå bara för en kortare stund. Och även om flera barn vore jättemysigt, så är det baske mig inte enkelt att vara ensamstående med små barn. Och om det blir något med E vet jag ju inte. Och även om det blir det - vad är det som säger att den relationen kommer fungera bättre i praktiken än de föregående?

Det är helt enkelt väldigt mycket som talar för att genomgå operationen en gång för alla. Och kanske är den svaret på alla mina böner. Troligen kommer jag börja må väldigt mycket bättre så fort jag slipper dessa blodförluster varje månad. Troligen kommer jag må bättre även rent mentalt, för det är ju välkänt att de här depressionsliknande symptomen jag har är en direkt följd av låga ferrinvärden. Likaså bristen på ork, den ständiga tröttheten, koncentrationssvårigheterna. Ja, allt jag har dragits med det senaste året. Inte bara det senaste året, uten de senaste 3-4 åren.

Klockan går, och jag måste packa åt barnen samt lägga upp några byxor åt dottern innan pappan kommer och hämtar dem. Jag får återkomma senare, när det lugnat sig lite här.

Hur som helst - GOTT NYTT ÅR! Det kan bara bli bättre! :-)