Jag minns inte riktigt senast jag kände mig riktigt lycklig. Nånting har liksom fattats, men jag vet inte vad. Kanske är det hösten och vintern som gjort det, när jag först bodde mitt i Stockholm och vantrivdes så fruktansvärt och där jag befann mig i en relation som inte kändes riktigt bra. Och som sedan följdes av 1½ månad som inneboende. Sen fick jag äntligen flytta hem, och kort därefter träffade jag någon ny, innan jag ens hunnit landa riktigt. Och så avslutandet av min kandidatexamen och det påföljande antiklimaxet som uppstod. Troligen är det så att allt det där sammantaget påverkat mig och gjort att jag inte riktigt mått bra.

Jag fick min mens igen igår och är mer knäckt än någonsin den här gången. Kroppen orkar bara inte. Ute skiner solen och jag borde gå ut med barnen, men orken finns bara inte. Jag borde plugga, men orkar inte det heller. Jag borde ta itu med jättedisken i köket. Men jag orkar inte. Orken lyser med sin frånvaro. Och instinktivt söker jag mig till mitt happy place då. Som jag alltid gör. Eller mina happy places kanske jag ska säga, för det finns ju flera. Ett av dem är drömmen om det avskilda och lugna, som nu kommit att manifesteras i drömmen om en stuga mitt ute i ingenstans. Så det tänkte jag på hela dagen igår. En röd liten stuga vid ett vatten, där jag har el men inga övriga bekvämligheter. Laga mat på vedspis, ha en stor veranda på framsidan som vetter mot vattnet, där jag kan sitta i min gungstol och sticka och lyssna på regnet de dagar det regnar. Och där vill jag ha min spinnrock, så att jag kan sitta på verandan och spinna mitt eget garn, som jag sedan färgar vid vedspisen om kvällarna. Det är min sommardröm. En av dem.

Idag mår jag ännu sämre än igår, och då hamnar jag ofelbarligen på mitt huvudsakliga happy place rent tankemässigt. Julen. Jag är en julälskare av gigantiska mått, och för mig handlar det inte bara om julafton. För mig är julen hela december och de första dagarna av januari. Förstår mig inte på de som tror/tycker att julen bara handlar om julafton, och som suckar över konsumenthysterin. För mig är det inte alls så. För mig är det en flera veckor lång högtid där fokus ligger på lugnet, att umgås, att baka och pynta, göra egna julklappar, ta långa promenader i snön, att bygga snögubbar och allt sånt. Och ljus. För mig är inte julen kopplad varken till konsumtion eller religion. Det är en midvinterfest där man firar att ljuset snart kommer tillbaka. En årstid där vinterstormar ibland gör det hopplöst att vara utomhus, men då man istället kurar ihop sig inne och gör varm choklad och läser en bra bok, stickar ett par strumpor eller spelar brädspel.

Vet ni vad jag drömmer om? Att en dag köpa drömhuset, som även ska ha en jättelik tomt med en stor, gammal lada på. Den ladan vill jag isolera, och sen inreda. Det ska vara öppet i tak utom längs väggarna högst upp, där det ska finnas gästrum. Det ska vara en trappa upp från ena kortväggen, på båda sidor, och en plattform runt hela vägen på övervåningen, där man går in till gästrummen. Och vid andra kortväggen nere ska det vara en gigantisk öppen brasa, där det finns vedspisar på vardera sidan som man också kan elda i och använda för att laga mat om man vill. En jättelik julgran ska det finnas, och ett långbord över hela golvet med bänkar på vardera sidan om. Och det ska finnas leksaker överallt. Och garn och tyger och papper och pennor och målarsaker och lera och en ugn för att bränna keramik i och en massa såna kreativa saker. Lite tomtens verkstad liksom. Mitt happy place i verkligheten. Det kanske låter fånigt, men det är vad jag vill ha. Och jag vill ha ett litet stall där det ska stå en ardenner, och en riktig släde.

Sen skulle jag vilja bjuda in människor för att umgås och fika och pyssla och bara vara och ha en okomplicerad jul. Och om jag blir rik skulle jag vilja bjuda in ensamstående mammor som inte har råd att göra riktig jul för sina barn, så att de kunde komma dit och bo några dagar. Det skulle jag vilja göra.

Kanske låter det jättefånigt, men så vill jag ha det. Jag älskar den tanken. Mitt eget "julland" som finns tillgängligt året runt. För jag har ju lite jul hela året. Gör julklappar året om, och dagar som idag, när jag mår dåligt, så tittar jag alltid på julfilmer. För att få den där känslan av lugn och ro, känslan av lycka.

Just nu behöver jag den där känslan av lugn, ro och lycka mer än någonsin. Jag känner mig splittrad och mentalt stressad. Har ingen riktig ro i kroppen, vet inte vad jag ska göra, har massor som ligger på, men kommer inte riktigt någonvart med någonting alls. Antiklimaxet sedan i vintras ligger kvar i själen, jag känner mig stressad över att närma mig studiernas slut och att jag snart måste börja jobba och en massa såna saker. Relationen med Gabriel stressar mig. Han är mitt livs kärlek, men han tar samtidigt knäcken på mig. Eller nej, det gör han inte. Mina gamla erfarenheter gör det. Mitt behov av att ha saker på ett visst sätt till följd av de där erfarenheterna ställer till det för mig. Jag har ett enormt behov av att skydda mig själv ekonomiskt och praktiskt. Jag har väldigt lite tålamod med sådant jag anser vara trams. Och med en man som är väldigt mycket känslomänniska, och där jag själv inte är det på samma sätt, så är det väldigt lätt hänt att avfärda mycket som trams och nycker. Därför att jag låter logiken styra, och logik bara fnyser åt känslor. Iallafall känslor som i min värld uppfattas som fåniga, som till exempel att en 38 år gammal man ska behöva ett sådant stöd av mig att han inte fungerar riktigt om han inte får det. Att han blir så fruktansvärt ledsen och nere över saker, på ett sätt jag inte alls förstår, därför att jag i samma situation automatiskt reagerar med "hur löser jag det här?". Därför att jag aldrig har haft behov av att prata om problem, därför att jag aldrig har haft behov av stöd på det sättet, därför att jag inte blir alldeles knäckt av det. I värsta fall, som nu, så konstaterar jag bara att saker och ting inte funkar just nu, men tänker samtidigt att det är övergående. Det är så djupt som jag förmår att sjunka liksom. Att faktiskt bli ledsen och nere finns inte i min värld. Jag tappar aldrig modet, även om jag ibland tappar orken. Så det där är väldigt svårt för mig att förstå.

Jag önskar det var december nu. Att solen inte sken ute och man var "förpliktigad" att gå ut. Jag orkar inte och jag vill inte. Jag önskar jag kunde ta semester och bara vara i fred. Istället kryper jag nog upp i soffan igen och stickar en strumpa. Struntar i sommaren där ute och bara är. Barnen leker och härjar och har spritt leksaker över hela lägenheten, och det gör mig ingenting alls. De är också fullt nöjda med att bara vara inne, leka och ta det lugnt. Och titta på julfilmer.

Orkar inte sitta upp längre. Kaffe. Soffan. Vi hörs, hörni.

Igår åkte Gabriel till Turkiet i 10 dagar. Han spenderade delar av natten innan hos mig, men jag sov mest bara, var så vansinnigt trött. Så trots han försök att intressera mig för annat, så...ja. Jag var helt enkelt för trött. Sen åkte han hem vid 01:30-tiden. Inga konstigheter så långt. Sen, på morgonen, skickade jag ett god morgon-mess, som han svarade på, och där han även sa att han saknade mig sååå mycket, följt av en ledsen smiley. Jag svarade att resan nog skulle bli bra och att jag hoppades han skulle få roligt. Det sa jag därför att han under natten gnällde om att det inte kändes som någon semester, att det bara var jobbigt eftersom han inte visste vad som skulle hända, att han bara skulle träffa sina föräldrar och inga av sina vänner och allt vad det nu var. Gnäll, gnäll, gnäll.

Hur som helst. Det där är bakgrunden i det här inlägget. Det, och att jag fått fan flera gånger för att jag inte hör av mig tillräckligt ofta, för han menar på att 10 sekunder måste jag ju ändå ha för att säga hej åtminstone. Visst. Jag har försökt tillmötesgå honom på den punkten. Och så var det igår då. Jag fick det där meddelandet på morgonen, som jag svarade på som jag sa här ovan. Och inte vet jag om det är avsaknaden av "jag saaaaaaaaaaaaaaaknar dig" från min sida som gjorde det, eller att jag bara sov på natten, eller what ever, men jag hörde inte ett ljud ifrån honom på resten av dagen. Inte när jag strax efter lunch skickade ett meddelande och frågade hur det gick, om han hann med allt han skulle göra innan avresa, och inte ett ljud när jag en halvtimme innan avgång skickade ett meddelande och önskade trevlig resa. Vilket jag normalt sett inte skulle reagera nämnvärt på, om det inte vore för att jag fått så mycket fan för att jag inte hör av mig. Då tycker jag faktiskt det minsta man kan begära är att han skickar ett meddelande och säger hejdå innan han åker utomlands i 10 dagar. Faktiskt. För nog fan måste han ha haft 10 sekunder över nånstans såpass att han kunde göra det, tycker jag.

Samtidigt bryr jag mig inte riktigt. Jag är lite trött på allt gnäll. Det har varit mycket av den sorten på sistone. Om hur jobbigt och svårt hans liv har varit, att han behöver mig så mycket nu när det är en del strul med hans sons skola (det är en annan historia), att han ständigt och jämt säger att jag måste ta hand om min man. Jag är faktiskt rätt less på det. Okej att man har en svacka, men just nu känns det som att han blivit en blodigel, vilket ofelbart får mina känslor att svalna betydligt. Jag är inte intresserad av att leva med en människa som beter sig så.

Sen är det en annan sak också. Efter tre dagar i den ljuvliga sommarstugan i Dalarna har jag ju bestämt att även jag ska köpa en sådan någon dag. Jag kanske rent av köper det innan jag en dag köper hus. Och det slog mig att något som är mycket viktigt för mig i det där är just att det är jag som äger både stugan och huset. Jag vill inte dela det med någon annan. Jag är så trött på att flänga runt i världen, att ständigt flytta, nu vill jag ha något som är beständigt, som alltid finns kvar - och som inte är till hälften någon annans, och där vederbörande kan ställa krav på äganderätt ifall det en gång tar slut mellan oss. Jag vill inte ha det så. Jag vill att det ska vara mitt. Punkt slut. Och det funkar ju inte så bra i en relation liksom..."Hörru du, jag är ledsen, men jag vill vara ensam ägare till alla tillgångar." Det kommer inte falla i god jord.

Sen börjar jag som vanligt att längta allt mer tillbaka till att vara singel, hur mycket jag än i grund och botten älskar honom. Trots det tycks mitt behov av frihet vara ännu större än kärleken. Vilket kanske inte är så konstigt i och för sig, tar man min livshistoria i betraktning.

Så jag vet inte...just nu vill jag mest bara avsluta det hela. Få tillbaka min frihet. Bara låta känslorna dö ut.

Tack och lov för de här 10 dagarna han är i Turkiet nu. Jag behöver verkligen få vara i fred bara. Så får vi väl se sen hur det blir.

Ja, ni...idag vägde jag in på 79,2 kg   Det innebär alltså att jag nu har sprängt 80 kg-gränsen, och gått ner hela 41,8 kg totalt så här långt! Det är 2/3 av en kvinna, eller hälften av en man...Lite imponerande, om jag nu får säga det själv. Och det får jag, har jag bestämt   

Det är inte bara en nergång på nästan 42 kg, det är dessutom en permanent nergång. Hur jag kan veta det? Jo, därför att jag har använt huvudet hela tiden. Det har fått ta tid (vi pratar ÅR här), och jag använder mig konsekvent INTE av några dieter. För poängen är ju inte att bara gå ner i vikt, utan även att behålla den vikten sen. Och för att göra det, så måste jag leva på samma sätt under viktnergången som jag kommer göra efteråt. Så jag äter precis allt, men inte i ohemula mängder. Tills jag blir mätt bara. Och sen rör jag mycket på mig. Så samtidigt med att jag tappat all den här fettvikten, så har jag även gått upp i muskelvikt. Muskler är en nödvändighet för att faktiskt BRÄNNA fett, och den som tror något annat kommer få en överraskning den dagen de genom dieter och självsvält gått ner den önskade vikten, för att därefter öka direkt när de lever som vanligt igen. Det finns inga genvägar. Ska du svälta dig ner i vikt, så kommer du få fortsätta svälta dig resten av livet för att inte gå upp igen sen.

Så dagens tips från coachen är: Vill du ha en bestående viktminskning, så gör rätt från början. Låt det ta tid, gör små ändringar som du kan bibehålla även efter att du uppnått ditt mål.

Jag har nu alltså lite drygt 14 kg kvar till matchvikt (65 kg), vilket känns som en piss i Mississippi (pardon my french   ) jämfört med det jag redan åstadkommit. Känns SÅ skönt! Dessutom börjar det bli roligt med kläder igen nu   

Nåväl, jag måste börja göra mig i ordning för att åka till Uppsala, där jag ska gå på det sista styrelsemötet i Institutionsstyrelsen i min mandatperiod. Och efteråt blir det en avslutande middag för alla oss som suttit i styrelsen