Inga genvägar. Det får väl anses vara ledorden för min viktminskning och träning. Jag tränar i stort sett varje dag - i värsta fall bara en snabb promenad om jag inte har tid eller ork till annat - och jag är noga med vad jag äter. Styrketräning och konditionsträning, mycket grönsaker, frukt och proteiner. Skräpmat äter jag praktiskt taget aldrig längre. Någon gång ibland kan det bli en hemmagjord laxburgare, men utöver det är det ytterst sällan jag äter skräpmat. Senast jag åt på ett hamburgerställe var för drygt ett år sedan t.ex

Över julen blev det dock mycket skräp i form av bakverk, först och främst. Det syntes på vågen, kan jag säga. Jag plussade 9 kg på 6 veckor då. Min kropp var inte längre van att processa de enorma mängderna socker, och jag samlade på mig som om jag hade genomgått en svältperiod. Vilket jag väl i och för sig hade gjort - matlusten var inte precis på topp under hösten, vilket i sin tur sannolikt berodde på de sanslöst dåliga järnvärderna jag har haft under en längre tid.

De första månaderna, från mitten på januari tills för en månad sedan ungefär, så stod vikten relativt stilla. Jag fick ägna mig åt att försöka få igång ämnesomsättningen igen, vilken hos mig är ganska känslig efter mina ätstörningar under tonåren, som jag periodvis tenderat att delvis återfalla till. Med god hjälp av ovan nämnda järnbrist, som jag ju i perioder lider rätt mycket av eftersom min mens är något i hästväg.

Den senaste månaden har jag tappat 7 kg och har alltså bara två kvar innan jag är tillbaka där jag var för ett halvår sedan. Now, 7 kg på én månad får ju anses vara rätt snabbt marscherat, men tar man i beaktning att hela processen för att få det till började för 4 månader sedan, så är det ju inte speciellt mycket.

För all del har jag tränat en hel del styrka den senaste månaden, och en del av den vikt jag bär på just nu består alltså av fett som är utbytt mot muskler, vilket innebär att jag minskat min fettvikt något mer än 7 kg, men ändå. Min poäng här är att det tar tid.

Jag surfade runt lite här på siten för att försöka hitta likasinnade, men resultatet var dåligt, tyvärr. De som äter och tränar som jag är oftast redan vältränade på alla sätt och vis, medan de som i likhet med mig släpar på rätt många extra kilon utan undantag tycks köra enligt bantningsmetoden. De flesta av dem med pulver av olika slag, vilket ger snabba resultat och glada hurrarop. Det som dock är intressant är att läsa de som bloggat länge om sina viktproblem. Där går det i cirkel. År efter år tar de nya beslut om att gå ner i vikt, år efter år tar de till sina pulver och sina promenader, år efter år är lyckan fullkomlig när de första 5-10 kilona försvunnit, men sen blir det oftast tyst ett tag. Sen återkommer de, konstaterar att de där kilona återvänt eftersom det inte höll i längden att leva på pulver och de nu har unnat sig att äta.

Det hela får mig att vilja säga som Dr. Phil: "Now...how is  that working for you?".

Vad är det som får människor att år efter år upprepa samma sak, och varje gång hoppas på ett annat resultat än det de fick förra gången?

Svaret är givetvis enkelt: Det ska gå snabbt. Jag har skrivit om det många gånger förut, och jag börjar känna mig som en repig LP-skiva. Vi har bråttom, det ska hända nyss, vi vill vakna imorgon och vara vackra, smala och lyckade.

Det skrämmer mig. Nog för att jag brukar förespråka att man ska leva i nuet, men det innebär inte att man inte ska planera långsiktigt. Och är man kraftigt överviktig, så MÅSTE du planera långsiktigt. Genvägar lönar sig inte då. Du måste göra beständiga förändringar både i ditt sätt att tänka och ditt sätt att leva. Och nej, att använda pulverdieter som en boost är faktiskt inte en bra idé. Jag tycker inte det. För vad händer med din kropp när du går från att äta som de flesta västerlänningar gör, till att leva på pulver i 14 dagar, med föresatsen att därefter vända upp och ner på ditt liv och leva hälsosamt? Tänk på det - hur rimligt är det att du ska klara av det i längden? Egentligen?

Jämför det med att göra små förändringar i vardagen. Att ta för vana att alltid ta en långpromenad på söndagarna, eller att du slutar äta bullar mitt i veckan. Vilket är lättast att genomföra? Men då får vi inte de där snabba resultaten som vi vill ha, förstås. Det är viktigare att tappa 10-20 kg innan sommaren iår än att ha gjort det till sommaren nästa år, av någon anledning. Vi ljuger för oss själva och tror att just iår ska vi lyckas, även om vi aldrig lyckats med det tidigare. Visst är det märkligt?

Jag kommer vara en tjockis även den här sommaren (jag vet att det inte ser så ut när man tittar på mitt porträtt här uppe i kanten, men tro mig...det är inte i ansiktet jag behöver gå ner i vikt). Nästa sommar däremot, kommer jag sannolikt vara nere på min målvikt sedan en tid tillbaka. Jag har 20 kg fettvikt totalt som ska bort, och det ska få ta ett år till, om det behövs. Inga genvägar. Därför att när jag kommit i form igen, när jag känner igen min egen spegelbild igen, så vill jag att det ska vara en permanent förändring.

Så småningom ska jag göra en liten film åt er för att illustrera hur jag sett ut under hela den här tiden. Under de senaste 4 åren framförallt, sedan min yngsta föddes. Den grymma sanningen om hur det kan gå när man har en kropp vars ämnesomsättning lätt rubbas ur jämvikt (vilket den också ofelbarligen gör när du lever på pulver!), när man är gravid och föder 4 barn på 2 år och 3 månader, och dessutom lever i en relation som inte är bra. Det gick käpprätt åt helvete, rent viktmässigt, det kan jag ju säga. Och jag har fått jobba för de kilon jag blivit av med hittills, tro inget annat. Själv har jag inte tyckt det varit jobbigt, eftersom jag varit van att träna mycket och röra mig mycket, och eftersom jag ändå föredrar den typ av mat jag äter idag före kakor, godis, läsk osv. Men jag har lik förbannat fått arbeta för det. De där 35 kilona jag har blivit av med så här långt har inte försvunnit av sig själva, inte.

Jag har fortfarande en bra bit kvar alltså, även om jag gått ner väldigt mycket de senaste åren. 20 kilon försvinner inte över en natt. Men när jag är klar...då har jag totalt gått ner ca 55 kg. En hel människa, i princip. Kan ni tänka er att släpa runt på allt det där?!? Vilka påfrestningar min kropp har genomgått??

Det känns bra att vara över halvvägs mot målet. Känns bra att ha övergått från ren viktminskning till att också göra kroppen starkare och att börja forma den. Det kunde jag inte göra så mycket innan. Jag är så överrörlig i kroppen, så lederna höll inte riktigt för styrketräning i någon större omfattning då, inte med så mycket extra att släpa på. Så jag gick. La om kosten, och gick. Gick, gick och gick. Och de där 35 kilona...de kommer aldrig komma tillbaka. Inte så länge jag gör rätt.

Nu, mina vänner, ska jag stoppa min lekamen i ett bad och putsa mina fjädrar en smula. I eftermiddag är det utlovat sol och värme (det har vi iofs nu med, men lite moln är det allt), och jag hoppas kunna spendera eftermiddagen utomhus.

En soft natt i lugn och ro, med lite stickning och lite sticksurfande. Precis vad jag behöver just den här dagen. Eller ja...natten. Inledningen på femårsdagen sedan Oliver dog. Men det kan vi ta sen. Nu ska jag dela med mig av nattens inspiration!   

Först lite inspiration inför Alla Hjärtans Dag-helgen, som är under uppsegling. Vad sägs om att krypa upp i soffan med dessa små godbitar?:

Valentinsockor, mönster finns här.

Egentligen julsockor, men jag tycker de passar lika bra till Alla Hjärtans Dag.

Tallriksunderlägg och servettring med hjärta.

Men om man nu inte är sugen på Alla Hjärtans Dag-saker, så kan man ju sticka ett par sköna sockor såhär på sluttampen av vintern:

Mönstret finns här.

Mönstret finns här.

Eller varför inte en tovad väska? Den här skulle jag gärna ha, fast i lite större modell:

Tovad väska.

Annars kan man ju satsa på påsken, som inte är alltför långt borta. Här är ett par småsaker - och en stor - som jag funderar på att göra i år:

Egentligen julstrutar, men nog skulle de vara precis lika söta i påskriset, eller hur?

Söta små korgar att hänga i påskriset.

Eller varför inte gå all out, och sticka en ny klänning till påsk?:

Klänning.

Våren närmar sig allt mer också, och inom de närmsta 4-6 veckorna, så kommer vårtecknen komma allt mer. Och det är väl ett tillfälle gott som något att fira med ett nytt handarbete, eller hur? *s*

Nedan följer en rad av vårens nyheter, som till väldigt stor del går i romantikens tecken:

Filt med blomrutor.

Virkad kofta.

Kofta med omslag och korta puffärmar.

Kofta med vågmönstrade volanger.

Cape.

Världens sötaste väska.

Virkad väska.

En till virkad väska.

Moebius-sjal.

Resårstickad kofta. Gotta love that fitted knitting!

Virkad filt för svala sommarkvällar.

Stickad kofta med volangkant.

Och sist, men inte minst, ett par väskor till. Man kan aldrig ha för många väskor   

En väska att ha sommarens pocketböcker i kanske?

Eller varför inte ett riktigt blommigt lyckopiller?

Så. Nu ska det karatesovas några timmar till.

Efter ett par dagars tystnad, där jag ägnat mig åt tankeverksamhet i första hand, så har jag svaret klart för mig. Jag kommer löpa linan ut. Först en fil.kand i retorik (eller ev. litteratur, beroende på vilket jag är mest road av), därefter en master, och till sist forskning. Om X antal år kommer jag vara philosophie doctor. Känns bra. Mycket bra.

Efter lite fram och tillbaka och några ombokningar hit och dit, så träffade jag Patrik idag (gode gud, vad attraktiv den mannen är! Han får Brad Pitt att se ut som en fågelskrämma. Fast det är klart...det kan vara min ägglossning som talar också *host*), och jag fick lite mera kött på benen kring hur jag ska gå vidare.

Now, Patrik sitter inte i en sits där han kan tala om för mig vad jag ska göra, och bara i begränsad omfattning hur jag ska göra för att uppnå bästa möjliga förutsättningar för att bli antagen till en forskartjänst med tiden, men av någon anledning har jag inga svårigheter att tolka honom. De saker han säger mellan raderna är fullkomligt glasklara för mig, av någon anledning. Måste bero på att båda kommunicerar som retoriker, förmodar jag.

I alla fall, jag kommer hädanefter inte studera dubbelt, utan istället fokusera på höga betyg under studierna som kommer, eftersom det kan väga in sen. Jag kommer dessutom vika av en del från grundutbildningen under termin 5, och bl.a istället för praktik läsa teoretiska ämnen den terminen. Vilka ämnen vet jag inte än, utan det får vi se när jag kommer så långt. Det beror lite på vilket ämnesområde jag kommer fokucera på under min C-uppsats, och inom vilket område jag kommer ta min master.

Nå, jag ska inte tråka ut er mer med det där, man måste nog vara retoriker och akademikerspira för att över huvud taget inse det roliga i det hela.

Annars är det inte mycket nytt att rapportera. Vikten har börjat röra sig neråt igen, efter några dagars stiltje där måttbandet istället berättade för mig vad som pågick. Matlusten lyser fortfarande med sin frånvaro, men det går ingen nöd på mig. Jag är dessutom på god väg att krympa in i nästa storlek kläder, så jag ska nog slippa köpa så mycket nytt iaf.

Utöver det har vardagen återvänt, och det är lämning och hämtning på dagis som gäller varje morgon och eftermiddag.

Ja, det var väl det hela...Nu ska jag vila lite med sonen, och försöka vänja mig vid tanken på att faktiskt veta vad jag ska bli när jag blir stor :-)

Vad sjutton hette det melerade garnet?? Och vad var det för stickfasthet? Jag har blivit inspirerad. Vita bomullsgardiner med - tadaa - stickad mönsterbård (bara SÅ jag, eller hur?), och jag har fått just det där garnet på hjärnan, men hittar det inte på Y&T's sida. Hjälp! :)

Jag är drabbad. Av inspiration. Till höger och vänster och på mitten och överallt. Sticka spetsstrumpor, sommartröjor, julklappströjor, lettiska vantar, sjalar av olika slag och en massa annat. Och jag vill virka små söta nåldynor som ser ut som blommor, och virka små möss och chokladbollar med påsydda pärlor som pärlsocker. Jag vill sy väskor och portmonnäer, och en empireklänning eller två. Jag är helt enkelt galet inspirerad idag. Sicken tur att jag är hemma och ledig och faktiskt inte MÅSTE städa om jag inte vill ;)

Dagens minus: Blöt hund. Usch, jag kan inte hjälpa att jag tycker såååå illa om lukten av blöt hund. Men Emma-grisen är ju så söt ändå, så jag förlåter henne. Och andas genom munnen ett tag ;)

Nu ska jag äta en sen lunch, titta på Så som i himmelen, och ikväll ska jag hämta min Terminator-biobiljett tills i morgon, och baka bananmuffins. Regnvädersgöra :)

Jag borde ligga i min säng nu, men jag fastnade liksom lite i diverse inspirationssurfande, och alldeles nyss, medan jag surfade runt på Vintage Wallpapers, så hände det en lustig grej.

Det dök upp en tapet jag kände igen. En orange, storblommig tapet, som jag vet att jag sett förr. Det har väl ni råkat ut för också, eller hur? Men det som slog mig var att jag omedelbart visste exakt vart jag sett den - det var hemma hos min bästis när jag var 6 år. Deras hall på övervåningen hade just den tapeten.

Det var då den lustiga grejen slog mig...för jag insåg att jag har ett otroligt bra minne för sånt. Jag minns exakt vilka tapeter människor haft på sina väggar för 30 år sedan...gör alla det, eller är det bara jag? Det är ju en sak att man kanske minns sina egna tapeter som man växt upp med eller så, men jag minns alltså alla andras också. Målade ytor har jag svårare med, dock. Men tapeter minns jag. Och det behöver inte vara stora mönster och kraftiga färger heller, utan jag minns en beige strukturtapet precis lika tydligt.

Jaja, nu ska jag iaf gå och sova.

Så föds ännu en kategori i min blogg - Inspiration. Nu och då trillar jag över något som får mig att bli handlöst kär, hejdlöst inspirerad eller bara helt enkelt glad. Idag var det den här:

Tapet från Midbec, ur Beautanical-serien.

Jag vet inte varför jag föll så handlöst för just denna. Rent krasst är den alldeles för plottrig och...ja, inte jag alls. Men samtidigt har jag upptäckt att jag börjar vända lite, börjar gilla saker jag tidigare skulle ha ratat rakt av. Den här gillar jag så mycket att jag ska kolla om någon av stadens färgaffärer har den i sitt sortiment eller kan ta hem den, och köpa på mig en rulle eller tre. Bara därför att. Förr eller senare kommer det finnas en vägg som säger åt mig att den vill ha just en sån tapet, och då får man ju se till att vara beredd, eller hur? :-)