Jag slet fram lite restgarner för några dagar sedan, och gav mig i kast med att sticka en sjal. Den andra i världshistorien för min del. Och OJ, vad det gav blodad tand! Det var hur kul som helst! Alltså, stickning är alltid roligt i mina ögon, men det här var helt galet kul. Och extra kul när jag använde enbart restgarner ur mina egna gömmor under tillverkningen.

Idag blev den så klar, min Damask-sjal. Och så här såg den ut innan blockning:

Damask-sjalen innan blockning. Inte mycket för världen att se, eller hur?

Damask-sjalen under blockning. Och det är här det magiska händer när man håller på med spetsstickning - under blockningen.

Jag älskar den. Fullkomligt älskar den!   

Jag har haft den nuvarande bloggen i 2,5 år nu. Tiden flyger!    Och jag kom på mig själv med att undra hur mycket barnen har förändrats på den tiden, och gick in i bildgalleriet för att titta på några av de första bilderna på barnen här i bloggen. Och så här såg de ut då - och nu:

Storebror då.

Storebror nu.

Dottern då.

Dottern nu.

Lillebror då.

Lillebror (och storasyster) nu.

Ja, lite har ju hänt undervägs...             

Det här ska jag roa mig med ikväll:

I helgen skulle jag blogga om maj månads strumpor, som varit klara ett tag. Tyvärr dog mitt internet igen då, så det blev inget av, och sen glömde jag bort det. Men här kommer de äntligen:

Snabb och enkel stickning. Strumpor med låga skaft och graftad tå.

Eftersom det idag är den 1. juni, så får jag alltså öppna ett nytt paket idag, men jag har inte orkat göra det än. Det får nog bli imorgon. Nej, istället har jag snöat in fullständigt på en sjalstickning, som jag stickar av diverse restgarn jag har hemma. Jag återkommer med bild på den under dagarna som kommer.

Nu ska jag sticka några varv till på ovan nämnda sjal, tror jag bestämt, innan jag trillar omkull i sängen. Har egentligen massor att skriva om nu, men orken finns inte riktigt nu för tiden. Förhoppningsvis blir det bättre på den fronten framöver.   

Jag finner det svårt att koncentrera mig idag (också). Ju mer jag lär mig om kurder, desto mer engagerad blir jag på något sätt. Visste ni att Gabriel aldrig fick lära sig sitt modersmål i skolan när han växte upp? Det är förbjudet att undervisa i det språket, förbjudet att trycka upp böcker på hans modersmål.

Tänk om det vore så för oss? Att svenska var förbjudet att läsa i skolan, och det var förbjudet att trycka böcker på svenska. Fastän 70% av befolkningen pratar svenska. Och vi istället skulle tvingas läsa danska i skolan.

Och tänk om vi som folk inte hade några rättigheter. Inga papper. Inte kunna få subventionerad sjukvård som alla andra, därför att vi inte var registrerade någonstans. Att vi var fattiga och att bli sjuk var en katastrof, därför att du måste betala allting själv.

Och tänk att vara svensk i Sverige och ingenting värd alls. Inte ha några rättigheter över huvud taget. Inte rätten till sjukvård, inte rätten till att läsa ditt modersmål i skolan, inte kunna registrera dig någonstans, att inte kunna få ett pass. Tänk om vi hade det så. Tänk om våra barn hade det så.

Fy fasen, vad vi är lyckligt lottade egentligen. Mycket är skit i det här landet, helt klart...men fy fasen, vad vi är lyckligt lottade ändå. Och vad glad jag är att Gabriel finns här. För på universitetet i Uppsala kan han faktiskt studera sitt modersmål. Det kan stå på hans examen i framtiden att han har gjort det. Det må så vara att de förbjuder honom det i Syrien - men i Sverige kan han faktiskt studera sitt eget språk om han vill. På universitetsnivå. Det gör mig både glad och skadeglad. Glad för hans skull och skadeglad gentemot myndigheterna i Syrien som inte kan hindra honom ändå. Hah! Han har rätt till sitt språk. Så det så.

Jag lär mig kurdiska. Det ni    Dels via internet, dels med Gabriels hjälp. Och jag börjar förstå lite. Om jag lyssnar på ett enklare samtal på kurdiska, där de presenterar sig själva, frågar vart de kommer från och så, så förstår jag tillräckligt många ord för att förstå sammanhanget i det de säger. Kul!   Älskar ju att lära mig olika språk, och kurdiska är på sätt och vis inte alls svårt. Det är inte som arabiska exempelvis. Det är ett mycket enklare språk så till vidare att man snabbt lär sig höra skillnad på de olika orden (det är ju omöjligt på arabiska! Iaf för mig  ) , de flesta bokstäverna uttalas likadant som de gör på svenska. Däremot är grammatiken annorlunda, hur man böjer ord och så. Men det ska jag väl också lära mig så småningom.

Gabriel blev jätteglad att jag ville lära mig kurdiska. Det betyder mycket för honom att jag vill försöka prata med honom på hans modersmål. Att jag gör den gesten. Han blir jätteglad när jag försöker skriva enkla meningar på kurdiska till honom i mina sms. Det gör det extra roligt att lära sig förstås. Att han blir så glad när jag försöker.

Enda nackdelen med att försöka lära sig kurdiska är att det just nu är mycket roligare än det jag borde göra...*host*   

Ibland är allt hissnande lycka, ibland den djupaste sorg. Ibland är man trygg, ibland härskar rädslan.

Och ibland finns allting på en gång.

Tänker på bästaste M. Allt kommer gå bra, vännen. Jag är helt säker. Hur skulle det kunna göra något annat? Du måste finnas, vara stark, frisk och glad. De hittade det tidigt, du kommer få hjälp. Men det är också viktigt att få vara rädd, att få panika. Att få sätta ord på de mörka molnen som seglar in. Så låt dig falla när du behöver det. Vi är många som står redo att fånga upp dig.

Tänker på lilla Hugo. Född 8. mars iår. Som fick diagnosen Junktional Epidermolysis Bullosa Herlitz. Den allvarligaste varianten av EB.

Lilla, lilla Hugo har blåsor över hela sin kropp. Stora och små. Sjukdomen gör att han får de här otroligt smärtsamma blåsorna hela tiden.

Han är infektionskänslig och kan inte vistas i folksamlingar.

Man kan inte lyfta Hugo som man gör med andra spädbarn.

Han får morfin hela dygnet. Ständigt högre doser.

Hans mamma och pappa går på knäna, för lilla Hugo måste ha omläggningar över hela kroppen flera gånger per dygn, mediciner och behandlingar hela tiden.

Deras hjärtan slits sönder vid varje omläggning, för Hugo skriker tills han inte får luft på grund av smärtan. Trots de höga morfindoserna.

Hugos mamma och pappa slåss som besatta för sin lille son. Men Hugo kommer dö. Snart. Sjukdomen är obeveklig. Hugo ska dö.

Rädsla och sorg. Själv har jag mest glädje. Att hitta nyckeln till språket fick min relation till Gabriel att vända helt.

Om glädje fanns som stoft, skulle jag ta några rediga nävar och hälla över bästaste M och över Hugo och hans mamma och pappa. Fast kanske skulle det inte förändra något alls. Men ifall glädje kunde eliminera det som är ont, då skulle jag ge dem allt jag hade.

Idag trillade det ner en inbjudan till examensfirande den 10. juni. Avslutningsceremoni som följs av bubbel och snittar för examinerade kandidater med inbjudna gäster. Just det. Inbjudna gäster. För man är välkommen att ta med sig sina anhöriga.

Låt se nu...de enda anhöriga jag har i ordets rätta bemärkelse är en 5-åring, en 7-åring och en 16-åring. De lär knappast ha varken intresse eller behållning av det hela. Så jag får gå själv. Känns faktiskt rätt sorgligt